Jag samtalade med en ung kvinna om det svenska språket. Hon satt vid ett bord och skrev. Framför henne låg Henning Mankells bok Eldens hemlighet. Jag bad om ett litet samtal. Med öppna leenden och nyfikna ögon gick vi varandra till mötes. Hon var ny i det svenska språket, men trodde sig inte om sin förmåga, hon ursäktade sig hela tiden. Det fanns det ingen anledning att göra, sa jag. Hennes svenska förstår jag mycket väl och innehållet i det vi talar om är vårt gemensamma.
Det slog mig att den ursäkt hon ger handlar om att hennes ”autopilotspråk” kan berätta mer, säga andra saker, uttrycka något ännu inte sagt än det hennes svenska språk ordförråd räcker till för. Den frustrationen att göra sig förstådd också för sig själv. Att fullt ut kunna berätta det man vill och kan säga.
– Jag vill kunna bra och mer. För då kan jag berätta mer om vad jag kan berätta, sa den unga kvinnan. Jag är nyfiken på det här språket.
Två år med svenska som tal-läs- och skrivspråk. Ja, om omvärlden kommunicerar med henne vilket jag hoppas och önskar.
****
Jag läser idag kolumnen i DN av Richard Swartz ”Förlorad i språkets skog” den 12 oktober 2013 gav mig ordet ”autopilot” rörande vilket språk som bär då det verkligen gäller.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
