Barn mår allt sämre. Ett ständigt ljus på den egna personen, vem man är, hur man är den man är och vad man ska göra för att bli bättre än den man är. Människan är social. Vi speglar oss i andra, härmar, jämför och söker att bli så lika vi kan för att höra till.
Skolan är en social och kulturell mötesplats. Ja, det är läroplansord. Där ska unga få uppleva växandets glädje. Också läroplansord. Växandets glädje? Ja, vad är det? Hur vet vi att barn får uppleva det? Hur ser den glädjen ut? När yttrar den sig?
Att skolan är en plats för den växande människans lärande och varande är nog viktigt att fundera på. Under 10 viktiga år påverkar vi vuxna självbild hos unga människor. Att fundera över vad vi säger till dem? Hur vi talar till dem? Om vi talar till dem? Bidrar vi till känsla av mening, gemenskap och djup? Eller är våra samtal mer av tillrättavisanden, mer av ord som att eleverna inte riktigt duger, deras kunskaper är … inte riktigt tillräckliga?
Barn behöver spegla sig i annat, spegla sig i människor som ser något annat i dem, inte den stökige killen, inte den tystlåtna i klassrummets mitt, inte den högljuda spelevinken där återgivandet av det vi vet om personen reflekteras. Vi borde se hur och berätta om när, vad, genom vilket eleven lär, vilka samband eleven kan göra då vi utmanar deras tänkande med frågor som drar kunskaperna ned på ett djup där människan involveras och där egna erfarenheter blir viktiga och sammanlänkade med det lärande innehållet. Vi borde skapa autentiska situationer där samtalen böljar mellan elev och lärare, mellan elever och lärare.
Vi ska inte dra eleverna genom kursplanerna! Pricka av kunskapsområden som vore de en manual för en Ikeamöbel.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
