Det är betygtider. Eleverna talar om sina betyg. De får möta lärare som berättar om sina betyg. Ett papper med bokstäver.
Elevernas reaktioner på sina betyg pendlar mellan sorg och glädje. Känslorna är med. Sorgen visar att man kanske kunde mer men att det blev så här. Glädjen visar att man kan komma åt stoltheten, känslan av att ha fått ett papper på att man har lärt sig och kan gå vidare. Både sorgen och glädjen är märkligt nog hoppfulla. Sorgen man känner över sitt betyg kan leda till att man försöker igen och igen.
Men det svåra är när eleven slutar tro på sig själv. Det hopplösa. Uppgivna. Den elev som rullar ihop resultaten, knycklar ihop pappret till en hård liten boll och låter tystnaden omfamna betyget. Skammen kring betyget kan vara förlamande. Skam kryper inåt. Ett tyst mörkt hål. Svart. Ett ordlöst rike utan språk.
Jag har skrivit om det ihopknycklade pappret som eleven slänger iväg och hur vi kan upphäva det tysta tillstånd där skammen över betyget måste brytas och bäras i gemenskapen med läraren. Det handlar om hopp. Tystnaden som kryper inåt ger inte något hopp. Eleven skriver ut sig. Vi måste säkerställa att eleven kan skriva in sig igen.
Vi måste tala med eleverna om betygen. Det summativa får inte resultera i en känsla av att ”jag duger inte”. Modet att vända spegeln mot undervisningen. Kanske den inte höll måttet? Kanske den kan utvecklas?
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
