… och barndomen kommer cyklande …

På fotografiet sitter jag utan hjälm. Min cykel liknar en liten olycka i sig. Stelnade styret som så lätt går att slå sig på. Träsitsen som gav flisor i rumpan. Cykeln var ärvd. Några kusiner i åldrarna ovanför hade den att äventyra sommardagarna med. Gatorna var i stort sett tomma på bilar. De som kom for förbi i en hastighet om 50 kilometer i timmen. Gatan var för barnen. Fotbollsmål gick att flytta undan den flyktiga biltrafiken. Gatan var vår lekplats.

Mina knän hade alltid märken. Min stortå alltid uppslagen. Man föll och reste sig upp. Ibland grät man en skvätt. Cykeln föll jag med. Det hårda styret i magen. Hjälmen var inte uppfunnen.

Min brorsa byggde lådbil. Den stod högt i kurs. Lådbilar betydde äventyr redan som idé. Hammare, spik, hjul och annat för att bygga med. När alltsammans stod klart skulle man åka i den. Det blev tävlingar. Vem kunde åka fortast nedför backen?

Mormor hängde tvätt på linor i trädgården. Hon var en dold men trygg figur. Maten serverades vid tolv och så middag vid fem. Sen sängen och nattsömnen. Mörkret som skapades av de tunga gardinerna. Varje dag likadan. Så tryggt det var.

 

 

Det här inlägget postades i Skriver om ditt och datt. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.