Under alla mina lärarår har jag nogsamt följt elevernas läsförmåga. Det var ingen som begärde det av mig då jag började 1997 men jag gjorde det inte för någon annan än för eleven och för att förstå min undervisning. Jag kallade det pedagogiskt kartläggning av läsförmågan. Jag utvecklade ett följande av elevernas textförståelse och hur de löste sin läsning. Idag fick jag förmånen att göra det igen. Denna gång med en för mig okänd elev. Till en början var eleven osäker, rädd om sitt betyg och rädd för att misslyckas. Jag visade eleven att jag inte tänkte undersöka hans specifika förmåga utan skapa en modell att visa för lärare. För att se hur undervisningen påverkar och medverkar till elevernas läsförmåga.
Då eleven kände sig bekväm kom vi att föra ett djupt samtal om läsningen och hur man läser, eller rättare sagt – hur just denna elev läser. Texterna var olika och innehöll såväl skönlitteratur som faktatexter. Då några elever kom in för att säga att nu är det rast sa eleven att han skulle komma senare. Jag visste att det skulle bli så. Trygg med att skolans innehåll och elevens förmåga att delta och utvecklas alltid kommer i första rummet. För eleven!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
