Lärare vill göra ett gott arbete. De vill göra det bästa. Men det som pågår i skolan sker i ett slags evigt flöde som aldrig stannar upp eller av. Det är därför det är så viktigt att skriva ned sina reflektioner för anteckningarna stannar upp flödet och tiden.
I läraren finns den där molande känslan och oron över att inte göra sitt arbete gott nog. I ett evigt flöde av händelser, undervisningar och känslan av att inte hinna är det rent av behövligt att stanna upp och fråga sig – Var är vi? Vad lärde vi oss? Vart är vi på väg?
Dessa tre frågor gör något med känslan av att inte hinna, den molande oron över att inte göra ett gott arbete. Att hålla sig till det faktiska. Detta har hänt! Detta lärde vi oss! Hit ska vi!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Något som slår mig mer och mer som lärare, är att min största fiende är stressen. Kanske inte över själva arbetsbelastningen, utan mer allting som jag vill hinna lära eleverna och allting som jag vill och planerar att vi ska hinna med under lektionstid. Att intala sig själv att stressa av under lektionen och tänka att det är bättre att det får ta tid och sjunka in så att det sker ett riktigt lärande, än att stressa fram för att hinna med allt det tänkta är en träningssak, men det är svårt! Man har ju en plan, och man vill ju ge lärandet tid! Några tips kring hur man som lärare kan stressa av under själva lektionstillfället?