Ibland blir jag trött på den kraftiga inbromsningen som tidsdiskussionerna medför. I allt som rör skolan kommer frågan om tid upp. Den lägger sig som en blöt filt över roliga idéer, nytänkande och annat som vitaliserar oss. Samtidigt så är det ingen som vågar ta i frågan om tid. Själva frågan om tid är aldrig uppe på någon agenda som belyser frågan vad vi ska göra med känslan av brist på tid, eller snarare den oro vi känner över det vi aldrig hinner. – Vi hinner inte, säger vi ofta. Och så ägnar vi stor tid att berätta om att vi inte gör det.
Vi talar mycket sällan om det vi hann. I övrigt är frågan om att hinna göra något en helt annan än vad vi lär oss då vi gör saker och ting. Också vad vi lär av att inte hinna. Vad hann vi istället. Pressen på läraryrket är så stor att lärare känner sig pressade av att inte vara tillräckliga bra och att arbetet aldrig någonsin betraktas som gott, och dessa känslor måste ut någonstans. Frågan om tiden är en sådan utpysarfråga.
För att komma till rätta med frågan om tid kanske vi ska prata om den utifrån ett mycket undersökande perspektiv och genom att göra frågan till en fråga. Ibland tänker jag att vi har stor möjlighet om vi faktiskt läser igenom hela läroplanen, inte bara vårt ämnes innehåll och att vi ser hur många kursplaner som har liknande innehåll, vilket gör att vi genom att kunna dem känner att vi faktiskt omsluter andra kursplaners innehåll än det vi tror att vi gör.
Vi kan också utforska att vi har tio år med eleverna. Det är många år. Det är viktiga år. Vad lär vi oss under denna tid? Vad lär sig eleverna under denna tid? Och den oroliga känslan i magen – vad behöver vi för att den ska ge vika? När känner vi den inte? Är det så att vår känsla av att inte hinna påverkas av vad vi måste göra- förlorar vi vår egen vilja i samma ögonblick vi gör det vi måste göra? Och vad vill vi då? Kanske är det vad vi måste undersöka?
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
