En liten elev jag mötte en gång kom till skolan med en ros i sin hand. Han var välklädd. Det var skolstart. Han var finklädd. Glad. Håret kammat med vax. Varje hårstrå låg stadigt där på hjässan. Hans blick var så där glad som den kan vara då man börjar skolan igen. Sommarlovet är över för denna gång.
Eleven med rosen såg jag när han lämnade skolan. Rosen hade vissnat en aning, hängde med huvudet efter att upprop, viktiga papper delats ut och timmarna avslutats med ”välkommen imorgon, då börjar vi på riktigt”. Pojken med rosen hann aldrig ge den till sin lärare. Jag frågade om rosen. Han sa att det fanns ingen tid att ge rosen på.
Det som kännetecknar en skolstart är att vi ses igen. Vi möts. Ett möte som ska kännas och som måste betyda att vi ger eleverna en känsla av att de är sedda, viktiga och att skolan är en mötesplats för alla. I klassrummet kan vi ta emot eleverna med att hälsa på dem, ta i hand, se in i ögon och välja ett förhållningssätt som betyder att vi medvetet tänker välkomst i varje handling. Hur det var för pojken med rosen vet jag inte, ingen lärare vill att en ros ska lämna skolan med hängande huvud. Men ibland ser vi inte så noggrant som vi måste och kan.
Vi vet att stressen tar tag i oss fort, fort. Vi får en kroppspuls som anger att den flyttat inombords. Ganska snart springer vi i skolbyggnaden. Det är mycket som ska ordnas. Papper som ska skrivas, listor som ska göras, mail som ska besvaras. Böcker som ska plockas fram. Fortbildningen som både ger nytt men oroar med krav. Vi ser fram emot att möta eleverna. Att slå sig ned en stund i klassrummet, låta eleverna komma fram efter upprop, återknyta till sin lärare, skolanknyta till skolan.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
