Minnet av den sorgligaste av skolstarter

Jag hade uppdrag att vara på en skola. Att verka för att undervisningen når fram var det verkliga uppdraget men i samma stund man är i en skola ser man också skolan. Stressen hade redan letat sig in i den. In i lärarna. Jag såg det redan första dagen. Också jag kände mig på språng även om jag satt ner. Det gick inte att låna lugn någonstans.

Så var det skolstart. Lärarna som beredda som skolan tillät dem vara. Lärarna med ögonen för eleverna och att ta emot. Men stress och massor av redan inbokade möten under skolstartsdagen gjorde, och gör, lärare upptagna. En upptagen lärare är inte lika kontaktbar som en som inte är fylld med annat. Närvaro i skolan är en brist. Den närvaro som lärare vill och bör ge sina elever. Den som kräver att saker och ting är på plats och att annat inte konkurrerar med lärarens koncentration.

Så kom den lille killen. Han var välputsad, finkammad, nyklädd och hans ansikte nyfiket. I handen bar han en röd ros. Rosen hade en lång stam som slutade i ett plaströr med vatten. Jag kunde inte annat än att fråga den lille killen om rosen.

– Jag ska ge den till min fröken, sa pojken.

Fröken var en glad och varm lärare men denna dag ville det sig inte riktigt. Det var för mycket för läraren. Allt det där som borde vara klart var inte klart. Kopiatorn var upptagen sedan tidigt denna skolstartsmorgon. Efter uppropet fick eleverna rast. Pojken kom med sin ros. Ännu hade han inte kunnat ge sin fröken den. Nu höll han den lite slarvigare och ibland släpade han rosen efter sig på rastgolvet. Jag hade rast och frågade honom om rosen.

– Jag ska ge den sen, sa pojken.

Jag sökte upp läraren men fann att läraren var upptagen i ett möte med några föräldrar och rektorn var också där. Det var inte tillfälle att störa.

När dagen var slut kunde jag se pojken lämna skolan. Det var en ynka liten rest av den tidigare så ståtliga rosen. Han slog med rosen i buskarna. Slängde det som var kvar.

Jag tänker ofta att lärare inte vill att detta ska ske. Någonsin. Jag har inte hört någon lärare säga att de inte vill vara där för eleverna. Jag har däremot träffat lärare som med andan i halsen och en puls som är alarmerande inte förmår att se och närvara. Därför är jag av den åsikt att en skola som värnar lärarnas kontakt med eleverna och ser till att lärarna inte springer i tanke och på ben kan bidra till att främja den viktiga relationen som kan byggas upp mellan lärare och elev. För relationer skapas även om vi inte ser dem. Bristande kontakt är också en slags relation.

Den lilla eleven hade rätt till en skolstart där mötet mellan lärare och elev främjades och fredades. Den lilla eleven hade också rätt att bli bemött som den som firade sin skolstart och den gemenskap han skulle träda in i.

Jag tror på reperation. En sådan kommer med att man tar kontakt med eleven och frågar om rosen. Inte att man ursäktar sig utan att man ger eleven utrymme att bli emottagen för det är vad eleven få bli.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling