Ur mitt ritblock.
– Jag måste fråga dig, sa föräldern. Trots att mitt barn kan alla bokstäverna, kan han inte läsa. Vi har tränat och tränat. Varför kan han inte?
– Hur gammal är han?
– Snart fyra.
Det vi vill att våga barn ska kunna, övar vi dem på. Men barn tränar hela tiden och deras träning är här och nu. Den kallas lek. Leken är till skillnad från den målinriktade träningen något som uppstår i nuet och är öppen för den som vill leka med. Leken har inga framtidsplaner eller uppställda mål. Näringen till leken finns i det barnet har varit med om. Näringen till leken finns i miljön och det som går att röra på. Leken är barnets sätt att förstå.
Att träna barn på bokstäver är som att utbilda dem. Barn lär sig bokstäverna om föräldrarna är nyfikna och smittar barnet med sin nyfikenhet. Det gemensamma som uppstår i leken. Skillnaden mellan att öva och att leka är stor. Öva betyder att det vi gör ska ge resultat, något ska uppnås som kräver motprestation. Föräldern vill och barnet känner av det. Nu ska vi lära dem. Vi vill ju så gärna att de kan.
– Det måste gå bra i skolan. Jag vill att det ska gå bra för mitt barn i skolan. Jag är rädd för att mitt barn ska komma efter.
Det här är anledningen till övandet av bokstäver. Inte sällan handlar det om förälderns erfarenheter av den egna skolgången. Känslan av att känna sig dum, att inte kunna, allt sådant man absolut inte vill att det egna barnet ska behöva känna. Det förebyggande åtgärderna kommer av yttre press att göra barnet dugligt för det kommande.
Barnet som behöver förälderns trygga famn och närvaro känner att föräldern har ett annat fokus med bokstäverna än att leka. Leken är en slags träning men på lekens villkor. Den är nog i sig. Barn tycker om att leka. Prestation handlar om att göra något för att duga. Leken har inga sådana ingredienser. Det är en svår balansgång för de vuxna att uppfatta leken och inte ta över och kväva den.
Att leka är att vara tillsammans, följas åt och skapa innehåll eller för den delen möta innehåll. Risken med att träna är att det inte alltid ger det resultat man förväntat sig. Dels för att man har för högt ställda mål, i detta fallet att barnet lär sig läsa tidigt.
En annan risk med träning är att man som förälder inte känner sig nöjd. Man blir besviken. Barnet i sin tur tror inte att det duger som det är. Föräldern måste bli nöjd.
Det är inget fel i att leka med alfabetet och lära sig bokstäver. Tvärtom. Det är ett roligt äventyr. Det gör att skyltarna i affären går att upptäcka.
Alfabetet har många bokstäver. De är både olika och lika. M blir W om man vänder och vrider på det. A förändras till Å och Ä med hjälp av några prickar. Varje bokstav kan skrivas på flera sätt. Som stora och små. Stora O och lilla o. De är lika varandra fast olika stora. Typsnitten är i sig ett äventyr att upptäcka.
Ofta lär vi barnen de stora bokstäverna. Och kanske gör vi det för att dessa är/förefaller vara lättare för när vi skriver dem tillsammans med dem. Och barnet som lånar pennan prövar att skriva efter. Så mycket betyder relationen för barnet.
Så även om du vill träna så försök att pröva din förmåga att leka. Det målinriktade arbetet som du som förälder har behöver lite svalka och barnet ditt behöver din arm, din famn och din värme. Det skapas genom att ni har roligt tillsammans. Barn älskar att känna igen sig. Så när leken med bokstäverna skapar upptäckter – de finns i böckerna – så dela glädjen med barnet.
Hej HOPP!
Anne-Marie Körling
Delvis ur min bok VÄCK LÄSHUNGERN, 2018
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
