Idag högläste eleven för mig. Jag lyssnade. Jag fick en berättelse. Jag tackade eleven för att jag fick lyssna.
Och jag noterade att:
- eleven läste korrekt
- eleven berättade lite mer om det som stod i boken
- eleven förklarade illustrationerna för mig
- eleven frågade om ord som eleven behövde för att kunna utveckla bokens handling på svenska
- tonfallet var korrekt
- eleven skrattade till vid en händelse
Jag brukar tänka att min uppgift är att vara tyst och lyssna noga. Jag vill inte bedöma elevens förmåga genast, jag vill undvika att eleven presterar för mig. Då det gäller skönlitteratur är det viktigt att visa att jag är intresserad av det eleven berättar. Det är så eleven bekräftas och det är så vi skapar gemenskap. Det jag ser att eleven behöver det undervisar jag om vid ett annat tillfälle och befriar eleven från känslan av att inte kunna.
Jag ställer frågor men inte av det slag att jag på ett klurigt sätt försöker komma åt det eleven kan och inte kan utan in mot de innehåll vi delar för stunden.
– Hmm, jag undrar vad de har i sina kaffekoppar? Måste det vara kaffe?
När vi haft vår stund över boken tittar eleven på mig. Är glad. Jag tackade återigen för att jag fått lyssna till det eleven läste. Jag berättade att jag också tänkte på gumman, gubben och alla djuren. Det är handlingen vi ska diskutera. Det är den vi delar.
Och minns – hellre en värdefull gemenskap över ett innehåll under några minuter. Och om du tänker att du inte hinner så minns att du inte behöver göra varenda elev på en dag utan öva upp dig så att du som lärare kommer nära det eleven är intresserad av och det som gör att du förstår vad du kan bekräfta och utveckla i undervisningen.
Hej HOPP!
Anne-Marie Körling
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
