Det är allvarligt med lärares stress. Det påverkar lärarens förmåga att närvara. Kära kollega, ingen skuld vilar på dina axlar om du läser det här – tyvärr är det så att stress gör oss upptagna, inneslutna i vårt eget, med piskan mot ryggen, vi måste hinna… vi springer. Om detta skrev jag i boken Läraren inom mig, 2014:
”… men låt mig berätta hur jag själv bidrar till att knyta upp skolanknytningen, ger felaktiga tillrättavisande och på kvällen känner reparationens behov därför att jag själv har avvisat elevens arbetsglädje:
– Snälla, får jag fortsätta skriva på min berättelse, frågar eleven då jag kommer på morgonen.
Elevens iver går inte att ta fel på. Ögonen är glada och inne i klassrummet väntar skrivboken. Bara fröken öppnar dörren. Jag hinner inte stanna upp för att bekräfta elevens iver. Jag är fullt upptagen med min planering för dagen och då jag lägger ifrån mig bokhögen och de nykopierade uppgifterna avvisar jag eleven med att säga nej.
– Inte idag. Vi har annat att göra som måste komma före. Du får lugna dig lite.
Besvikelsen har ännu inte fullt ut satt sig i eleven utan eleven står på sig, fortfarande ivrig att fortsätta skriva.
– Snälla, kan jag inte få?
Och nu gör jag det jag senare kommer att ligga sömnlös och grubbla på. Jag inte bara avvisar eleven utan säger också något om eleven:
– Nu måste du lära dig att lyssna på mig. Jag har sagt att vi har annat att arbeta med idag. Nu får du lugna ner dig lite och gå och sätta dig på din plats. Lektionen ska strax börja och vi ska tala om ”vardagliga moraliska dilemman”! Du måste lära dig att lyssna på mig.
Det gör ont då jag skriver det här. Men då jag stod där såg jag inte det jag själv gjort utan fick bara problem med elevens bristande motivation. Mitt förhållningssätt mötte inte upp den motivation eleven visade. Tvärtom så tog den död på den. Eleven som nyss hade blivit avvisad av mig kastade sig inte genast över det jag hade att ge. Och det var inte konstigt. Det är inte så konstigt om elever visar ett svalt intresse för det innehåll som jag anser vara det viktigaste för dagen. Jag hade också utan respekt talat om för eleven att han var en orolig person som måste lära sig att lugna ner sig. Lära sig att lyssna.
Utan att förstå min påverkan om det relationsskapande som eleven visat mig hade jag avvisat eleven. Eleven hade med engagemang knutit an till gårdagens viktiga innehåll och genom det visat att eleven är lika intresserad idag och trodde också att jag välkomnade detta. Det gjorde jag inte. Den glädje som eleven visade för sitt arbete, det som är i det yttre, bejakade jag inte. Istället gjorde jag eleven till någon annan än den eleven är. Jag riktade mig mot eleven som person.
( … )
Jag skriver i boken hur jag förändrade mitt förhållningssätt och att det tog tid att göra det. Jag behövde ha alla måsten i min ryggrad men inte låta dem styra hela min lärardag.
Jag återkommer.
Hej HOPP!
Anne-Marie Körling
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Läser dina rader och känner igen mig av det du skriver. En riktigt stor styrka (cred till dig) tycker jag ändå är att man som du ändå reflekterade över att det hade blivit fel och att man tar med sig det som erfarenhet för att kunna handla annorlunda till nästa gång.