Jag äter frukost på ett hotell. Känner mig ensam. Ensamheten gör mig medveten om mig själv. Denna självmedvetenhet. Sitter kläderna som de ska? Märks det att jag är ensam? Jag tar på mig en min av säkerhet. Men så säker känner jag mig inte. Det skrattar från borden intill. Man talar engelska. Kostymer och slipsar. Ägg och kaffe. Jag sitter en bit ifrån.
Har boken med mig. Funderar över om det går att läsa fast musiken är på. Men jag vill in i boken. Lämna det självupptagna och bli upptagen i boken. Jag läser fyra kapitel. En värld att dela och kliva in i. En sandvarg, en flicka och en värld som är lagom stor. Jag lämnar mig själv. Vandrar in i berättelsen. Hotelljuden försvinner och ersätts av vattnet som slår och de existensiella frågorna som kan delas blir mina där jag sitter. Jag är inte längre ensam. Inte heller är jag upptagen av att tänka om mig själv. Jag läser mig in i gemenskapen. Och kaffet piggar upp och orden likaså. Ibland är det så att läsa. Man glömmer sig själv för en stund. Man upptas av något gemensamt. Det självupptagna puttas ut i marginalen. Försvinner som allt annat brus som också gör det.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Hej! Hittade till din sida av en slump. Jag försöker komma på ett aktuellt ämne till min kandidatavhandling (Finlands motsvarighet till Sveriges C-uppsats). Har du några förslag? Jag vill skriva något som berör skolan, barns läsning, vidgat textbegrepp, läroplanen ….. (hjälp!)
Hej,
Om lärares läsande
Om skolbibliotekets betydelse för lärare
Om att högläsa i utvecklingszonen
Om att förändra undervisning kring text och textsamtal …