Det är avgjort viktigt att kunna läsa. Det vet varenda elev. De vet att de inte kan läsa. De vet att de kan läsa. De vet om varandras läsförmåga. I klassrummen kan elever läsa in varandras kunskaper. Ofta syns den i bokens form. Den röda boken är för dem som inte kan läsa så bra. Den blåa för dem som kan läsa. En skolpsykolog berättade att en elev var upptagen av färgen på den bok eleven hade. Färgen signalerade att eleven var en sämre läsare än de andra. Eleven kunde inte annat än beklaga bokens färg. Allt låste sig kring den.
Den absolut första åtgärd vi ska göra i skolan, innan vi gör något annat, är att ta reda på hur eleven läser, hur eleven förstår undervisningens texter och hur det är att vara elev i våra klassrum där texterna inte längre undervisas kring. Vi måste undersöka läsförmågan i de pedagogiska kartläggningar vi gör då vi förklarar elevernas problem. Om en elev inte kan läsa ska vi varsamt ge eleven läsundervisning. Inte skambelägga, inte göra värre, inte skicka hem läsuppdrag till hemmet utan ge läsutbildning i skolan. Om vi misslyckas med att göra elever till läsande måste vi sätta oss i pedagogiska diskussioner, lyfta frågorna om undervisningens tillkortakommanden, möjligheter och utforska andra vägar för att utveckla läsundervisning. Det bör vara ett pågående arbete för skolan.
Att inte kunna läsa och vara närvarande på lektioner där texten är allt, textboken den ensamma och där eleven får upptäcka sin bristande förmåga gång efter annan är förödande för självkänslan, den växande glädjen och tilliten till den egna språkliga förmågan.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Viktigt då att ”läsa med öronen” också får sin naturliga plats vid sidan om lästräningen, för att eleven ändå ska kunna delta i samtalet runt det som är det viktiga – textens innehåll och språkliga form och vad den väcker för tankar och känslor.