Alla har till uppdrag och uppgift att skapa utrymme och mottagande för varje människas rätt till växande. Detta växande hör samman med människosyn och kunskapssyn och har inget att göra med att skada någon annans växande, ens inskränka på detta utrymme.
Jag ryser inför det tomrum som skapas kring och genom påståenden om och den där frågor inte längre ställs. Jag vet hur det är att få beskrivningar och förklaringar om vem man är och aldrig någonsin få frågor om det man tänker och funderar, vem man är och hur det ser ut i det egna inre, hur man förstår och hur man hoppas och vill berätta.
Den som påstår något har bestämt sig för att nära sin egen bild. Den ser inte hur personen på bilden utan när sig i påståenden om den person som de tror sig se. Den som får bära påståenden om sin person växer inte längre. Den förtvinar intill. Där allt av spontanitet och glädje tystats ned. Trots att jorden fanns där så fanns det ingen jordmån för växande.
Att erfara att man växer, känna nyfikenhetens glädje, den kan inte förklaras med påståenden. Den kan bara upplevas alldeles intill en växande. Och växande har aldrig något tak, ingen ålder, ingen form.
Jag tänker på ungarnas hoppsasteg! Så lyckliga de är när de rör sig! Som om de kroppsligen tog sats in i livet. Och i detta hopp ska de tas emot – bejakande!
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Bedömning. Efter vilka kriterier?
Livet, samhället fungerar efter bedömningar. Vi bedömer vad det passar oss eller inte till en viss tid. Vad och vem är passande eller inte.
Det är så stor att bedöma barn och ha/ta ansvar hur barn lär sig att bedöma i sin tur. Är det kritik samma med bedömning?
Jag tror på dialog. Inte påståenden. Utan frågor och frågeställningar där frågorna pekar åt många håll. A-M
Jag lutar åt samma håll – dialogen gör en delaktig, medverkande, hoppfull. Och det gör saken mycket bättre när man inte kan avstå bedömningar.