Jag tacktalar vid Reggio Emilia

Mitt tacktal till Reggio Emilia- ungefär. Har ett bildspel som förstärker orden:

Jag ville vara ett barn och rätten att vara det:

Rätten att som vuxen vara ett barn.

Rätten att frigöra mig från mina pedagogiska föreställningar

och undra utan svar.

Rätten att vara i en stad

och att staden inte överröstar barnet.

Rätten för barnet att vara självförtroende.

Och i barnet syns sanningen om miljön

och om oss vuxna.

Rätten att klättra på kulturens trappa

och rätten att få uppleva utmaningen när man klättrar.

Rätten att undersöka det som alla redan känner till

och glömt att förundras över.

Vattnet!

Skuggan!

Leran!

Den blå färgen!

Rätten att uppleva

att it takes a village to bring up a child.

Rätten till generationerna

och rätten att få höra generationernas berättelser.

Rätten att få stå vid en fontän

och se en morfar cykla trettio varv med ett barn

och besvara barnets ENCORE med att cykla

ett varv till.

Jag ville vara ett barn och jag blev ett.

Rätten att förvalta mötet

och rätten att bära hem frågorna.

Den vackraste gesten Haninge Kommun kan ge

är gensvaren och de frågor vi fortsätter att ställa.

Och att Haninge Kommun kan besvara frågorna

med en fortsatt undran.

Rätten att vara ett barn!

Barns fulla rätt att vara lärande tillsammans i sammanhang och i gemenskap.

Anne-Marie