Jag måste tänka. Om barns känslor. Jag tillåter mig skissa med ord.
Det finns ibland någon slags övergång som en del barn gör eller tvingas göra. Den där deras skörhet försvinner in bakom en hårdhet. Det är den hårdhet som sedan är svår att ta sig igenom. Den hårdheten kan inte komma inifrån tänker jag. Den måste krävas utifrån.
Den kanske kommer av för många besvikelser och för lite och kanske felaktig kontakt med vuxenvärlden. Till en början så märks den inte så mycket, men efter ett tag syns den tydligare och tydligare. Det händer något med de där leklustögonen som under en tid förvandlas till avståndstittande. Det gäller att fånga in de där ungarna tänker jag. Det gäller att få med dem. Inte hjälpa till med att göra avståndet större. För de som visar det här de lämnar också skolvärlden med besvikelse. Det handlar mest om relationerna till oss vuxna. Alla vuxna överallt. Men i skolan så ser vi in i dessa ögon. Bör göra det om inte!
Jag försöker skissa – ni som är lärare – förstår ni mig? Vet ni vad jag talar om?
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
