Vi säger ofta att den nya generationen är födda in i den digitala världen. Och att vi som såg den växa upp är en slags utomjordingar. Vi som står utanför, dvs, vi som inte föddes in i den säger därför att de som föddes in i den klarar den här världen utan att få lära sig eller utvecklas i den, och att vi som såg den här världen byggas upp inte kan lära, utbilda eller ha något finger med i spelet av den anledningen.
Vilken distans vi skapar genom våra ord. Så vitt jag vet föddes jag in i tryckkonsten också, det fanns en uppsjö med böcker i den värld jag föddes in i. I rimlighetens namn skulle vi då kunna säga att jag är född in i bokstäverna, siffrorna och kartan. Det har ju inte hindrat någon från att aktivt lära mig att handskas med just bokstaven, siffrorna och kartan. Snarare tvärtom – skolor byggdes upp kring just det här. Det talades om det utanförskap som okunskapen skulle kunna leda till. Analfabetism är en mycket allvarlig demokratisk sak.
Att idag stå utanför den digitala världen är lika allvarligt. Att inte äga redskapen och den yta där orden och siffrorna kommuniceras är också ett utanförskap. Lika allvarligt är det att tro någon om att äga redskapen men inte behöva fördjupa kunskaperna om hur att använda dem. Då det gäller skrivkonsten har vi fått penna och papper och fått våra skrivbokstäver värderade som läsbara eller icke läsbara. Bokstaven är kommunikationens bärare. Datorn ger möjlighet för skrivkonsten att få en delbar kommunikationsyta. Varför är vi inte där? Varför gör vi sanningar av de inföddas förmågor och vår egen rädsla för att tro oss äga någon förmåga att lära i det som är nytt? Som om pedagogiken inte passar in i det som är nytt? Och Vygotskij som skrev – Se morgondagen i barnets lärande, inte gårdagen.
Jag vill säga – se morgondagen i det som krävs av din undervisning – inte gårdagen!
OCH EN ANNAN TANKE
Jag tänker på den fråga jag ställde till en kvinna i Sydafrika. Jag bad henne berätta om sitt liv. Det första hon berättade var att hon hade en emailadress. Jag var mycket, mycket tyst och sökte mig bort från det farliga värderade då jag bad henne berätta vidare.
Det visade sig att äga en emailadress också signalerade något annat – tillgång till nätet, kunskapen om den möjliga digitala kommunikationsytan och att hon på något sätt kunde hantera redskapet dator. Jag mailade henne omedelbart men har inte fått något svar. Frågan om redskapen handlar om något mycket större – tillgång. Kanske också att det handlar om att få en yta att utveckla sitt språk på.
Den skola jag besökte i kåkstaden hade en stor, stor datasal. Det gav mig hopp!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
