Älskade muminvärld – som jag såg min egen i den

Körling fotograferar 2014

Idag är det 100 år sedan Tove Jansson föddes.

Böckerna föddes några år senare. Trollkarlens hatt föddes 1948, Det osynliga barnet kom till läsarna 1962. Hur gick det sen? fick möta läsare 1952 och ”Vem ska trösta Knyttet” kom 1960.

Jag växte upp med muminböckerna. Jag tröstades av att Knyttet var ensamt och stod vid utkanten och tittade in. Jag hade läskiga sidor som jag aldrig vande mig vid att blicka in i i boken ”Hur gick det sen?” men under omläsning lärde jag mig bemästra lite av rädslan, till och med njuta av den för att någon sida senare få upptäcka att tryggheten fanns där och saften ersatte mjölken. På något sätt växte man genom boken, mjölk blev saft och en mamma hade både skickat ut sitt barn och fått hem sitt barn. I en och samma bok växte också läsaren och lyssnaren upp.

Jag älskade mumintrollen i Trollkarlens hatt. Hur mumintrollen önskade saker av Trollkarlen och hur fåfängan trasslar till det för oss och att vi är vackrast som dem vi är. Mod sitter inte i någon storlek, alldeles små knytt kan vara modiga och ha hemligheter de vill skydda.

Och jag inser hur många gånger en vuxenvärld kan göra barn osynliga och rädda. Hur en burk som går sönder och en sylt som går till spillo kan vara en del av det vuxna måste lära om barns rätt att tappa saker. Det osynliga barnet är en berättelse att läsa och tänka kring. Som vuxen.

Jag har läst om böckerna som vuxen. Många, många gånger. Nu läser jag ”Småtrollen och den stora översvämningen”. Det är den första boken. Den såg världen 1945. Den ser dagens ljus idag genom att vi läser den.

This entry was posted in Litteratur och läsning and tagged , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.