Eleven skriver på mitt facebook:

Har dig att tacka … vill jag säga

22:16 Jag:

Berätta  – kommer du ihåg när du var ett xxxx?

Är allt bra?

22:18

Haha klart jag minns

Men har dig att tacka för att du pushade mig så hårt med läsningen!

22:19 Jag:

Berätta – jag vill veta – vad har det betytt?

22.22

Jag tror det har lett till att jag stavar som en gud och kan uttrycka mig i tal och skrift

på ett rättvist sätt för min personlighet.

*********************************************************************

Ni lärare som kommer ut i skolorna idag. Det ni gör idag kanhända blir ett gensvar om många, många, många år. Jag sitter här och gråter. Jag tror det är lyckotårar. Jag tror det är stortårar. Jag vet inte riktigt vad det är. Glädje, tacksamhet, gensvar. Kanske är det gemenskapen i det vi en gång gjorde – jag och eleven! Jag kan bara ur djupet säga TACK!

Tack för att du sökte upp mig. Tack! Jag ger aldrig upp om elever och det jag önskar för dem. Men då ni är små så kan det tyckas väldigt, väldigt avlägset. Vad ska vi ha vårt språk till? Jag vaccinerade er med språk. Just för det framtida. Nu sitter jag här med mina tårar. Och jag kan inte förklara dem. Språket räcker inte till. Känslorna tar över. Minnen, lektioner, berättelser, Selma Lagerlöf, Mumintrollen, Broarna, Cirkusuppträdanden, tokerierna, TV-kvällen i soffan-teatern, fritidspedagogernas tokerier och underbara skratt, inbrottet i klassrummet, kulorna vi räknade med, städningen på rektorns skrivbord, böckerna, böckerna, böckerna och alla skratt jag minns. Och en och annan motgång också. Men min första, första klass. I hjärtat! Här och nu!