Skolväggarnas talande och skrikande språk!

– Alltså de där väggarna – fy sjutton vad de bestämmer… sa någon jag samtalade med.

– Bestämmer vad? frågade jag.

– Ja men de skriker ju ut hur allt måste vara men utan ett ljud, fortsatte den som tänkte om väggarna och rösten var ganska uppgiven.

– Men kan du inte gå i dialog med väggarna då, frågade jag.

– Hur skulle det se ut… ska jag stå där i mitt rum och säga det jag tycker mig höra väggarna tala om… frågade personen ännu mer uppgivet.

– Ja, jag tror du ska sätta medvetna ord på det väggarna basunerar ut annars förblir väggarna så där skrikigt dominerande… du kan ju faktiskt översätta väggarnas språk till något slags mänskligt språk… försökte jag.

– Ska jag säga allt det jag tror väggarna säger…

– Självklart ska du det. Ställ dig i ditt klassrum och utmana väggarna. Jag lovar att du kommer få en spännande dialog och kanske, kanske att du får sista ordet!

– Jag! Sista ordet! Du skämtar! utbrast den som nu gick för att hämta en anteckningsbok.

– Ja! Jag tror faktiskt det! sa jag. Väggar som skriker försöker säga något. Men alla har slutat lyssna. Om man lyssnar på väggarnas språk och det de vill säga oss så kan vi kanske förändra det som äger rum innanför väggarna!

– Snackar du om skolutveckling? lyste personen ifråga upp.

– Ja, Jo, Javisst gör jag det! Själv har jag använt mig av kursplanerna som en möjlig väg att berätta ett och annat för väggarna. För det är ju också så att väggarna har öron. Det har vi också glömt bort. Väggarna både talar och lyssnar. Men då måste vi börja prata med varandra! sa jag!

Det här inlägget postades i Klassrummet, Kommunikationen, Läraryrket och lärarrollen, Pedagogik, Pedagogiska miljöer, Skolorden. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.