ATT ÄRVA EN KLASS…..Själv har jag gm åren arbetat med 6-årsgrupper. I mitt samarbete med barnen och deras föräldrar, har klasser bildats. Alltså har jag ingen erfarenhet av hur det är ta emot en grupp som redan är en klass.
Att ärva en klass som är den värsta. Det känns som åskadunder i mitt huvud och jag påminner mej om det året jag hade min ”värsta grupp”. Den grupp som såg ut att vara en helt normal grupp förvandlades till ”den värsta gruppen”. Jag var helt oförstående hur denna ”värsta grupp” kunde bli så skrikig och bråkig. Vred och vände på det mesta och så till slut fann jag kärnan i problemet. Det var jag själv som var största orosmakaren. Varje dag gick jag till förskolan med ”uppkavlade ärmar” och tog emot den högst normala barngruppen. Varje dag under 1:a terminen glömde jag att rusta mej med möjlighetsglasögon. Lika ofta spände jag tyglarna alldeles för hårt, glömde individualiseringen och sopade humorn under mattan.
Perioden mellan terminerna fick jag upp ögonen på mitt arbetssätt. Det blev en smärtfylld prestigekamp med mitt inre när jag insåg hur trångsynt jag var. Hur jag lade skuld på barnen när det var jag själv och ingen annan som var den som ( i oförstånd) hade fel syn på barngruppen.
En termin hade jag på mej att rätta till mina felsteg. Gissa om JAG lärde mej mycke’ av dessa felsteg?! JA!!!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
