Mitt inre bogvisir och krönikan om Estonias förlisning

VARFÖR SJÖNK INTE ERAN BÅT?

Nyheten kom tidigt onsdagen den 28 september. Som i så många andra hem tvingade nyheterna till insikt och förståelse av något ofattbart. Det om sades, skrev, kunde inte vara sant, fick inte vara det.

Jag sprang runt i mitt hem, slog i väggar, bet i kuddar, skrek och grät medan radio, tv, nyheter tvingade mig att förstå att ingenting mer var sig likt, bilderna på TV var plötsligt verkliga och så otäckt angelägna. Jag skrek. NEJ, NEJ, NEJ, NEJ till det som tvingades på. Jag kunde inte förstå.

Dagarna, veckorna efteråt förvandlades till ingen tid, vardagsskorna blev tunga, allt stod stilla kring den 28 september dagen då Estonia förliste, min mor försvann. Hon försvann bland alla många, många lika nära och kära människor.

Nyheterna, radio och TV, morgon och kvällstidningar presenterade ocensurerade för mina barn. De tog del av TV-sändningar, lärde sig allt om bogvisir, bärgning, djup… men … var mormor med i allt detta?

De stod också ansikte mot ansikte med en mamma som från ena dagen till den andra fullkomligt förändrats. En mamma som grät i spagettin, tappade greppet om skedar, tallrikar och skrek i telefon och plötsligt satt en polisman vid köksbordet…vad hade verkligen hänt? Och var är mamma? Varför denna skillnad på igår och idag?

Varför ringde telefonen i ett, varför alla dessa blommor, varför denna förtvivlan?

Döden är något mycket abstrakt, svår att förstå sig på, och det oavsett ålder. Den gör oss alltid liten. Precis som vuxna är det behövligt att den blir konkret. Det tar lång tid att bearbeta en förlust, för vuxna och för barn. Bit för bit tas verkligheten in. Frågorna som ställs är väldigt konkreta och kan ge omvärlden föreställningar om att barn och vuxna tränger undan sin erfarenhet:

– Varför simmar inte mormor upp från båten? kunde lika gärna vara min vuxna fråga som min yngste sons.

I leken får barnen möjlighet att göra olyckan verklig, badkaret blir länge en tummelplats för Estonias förlisning, där sjunker båten om och om igen, barnen räddar sig ur vattnet, ropar mayday, mayday, mayday. Tillåtande och konkret leker de sig in i förståelsen. De leker sig till erfarenhet. Där intill står jag med samma behov. Förstenad. Med en stor badhandduk famnar jag mina barn med en starkare känsla än tidigare. Jag vill finnas i deras liv. Vara där.

Mina barns uppfattning om olyckan stod plötsligt väldigt klar för mig då min yngste son rättar en nyhetssändning:

– Mamma, dom säger Estland faste det heter ju Estline!

Jag berättar för honom om landet och båten. Båten är en förbindelse mellan två länder. Vi slår i kartboken och ser vattnet som är blått och länderna som omsluter vattnet. Sverige och Estland. Vi behöver kartan.

För mina barn vara mormor bara på en båt. Oklart var. Oklart varför. Oklart riktning. Det var mycket som var oklart. Behovet av att få göra verkligt …

Vi besöker Silja Europa!

Kapten på Silja Europa är mycket, mycket förstående då jag ringer och ber om ett mycket privat och försiktigt besök. Vi får komma; jag, mina tre barn. Nu ska båten erövras, frågorna få svar och det obegripliga kläs i verklighet.

Vad är egentligen en hytt?

Hur ser ett bildäck ut?

Hur många räddningsbåtar finns det?

Var sitter dom?

Vi har många frågor. Besöket blev bättre än vad jag någonsin kunde drömma om. Vi träffar kapten på kommandobryggan, ser telefonen där han tagit emot Mayday-meddelandet, får alla hålla i den telefonluren, vi läser i loggbok och ser platsen på kartbladet – Här förliste M/S Estonia. Vi kryper in i hytterna under bildäck, provligger sängarna, vi ser bogvisiret svetsas ihop och vi behöver inte föreställa oss livbåtar och flytvästar. Vi får ta i dem, röra dem, pröva och betrakta.

Kapten är tillåtande och generös med tid, förstår och ser allvarlig på vårt besök. Då vi lämnar fartyget är barnen lugna, de har fått göra orden och bearbeta utifrån sina förmågor och sina förståelser. De har fått bilder som de kan knyta samman med mormor, olyckan och de många människornas öde.

Då nyheterna förmedlar vidare kan barnen utgå från denna erfarenhet och bygga vidare på den. Då haverikommessionen fortsätter att ställa frågan vad som hände med M/S Estonia har min yngste son redan ställt den fråga som bör ställas om skillnader:

– Varför sjönk inte eran båt om ni också var där på samma plats?

Frågan är mycket konkret. Den vilade på min tunga. Jag vågade aldrig ställa den. Då min sjuåriga son ställer den befriar han oss. Frågan är lika konkret. Kaptenen förklarar båtens konstruktion. Estonia var byggd med stora legobitar, Silja Europa är byggd med många, och mycket små legobitar.

Hemma i badkaret håller inte teorin. Båtbygget sjunker oavsett legostorlek.

*****************

Krönika; Anne-Marie Körling, januari 1995.

Det här inlägget postades i Sorg och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

8 svar på Mitt inre bogvisir och krönikan om Estonias förlisning

  1. Plura skriver:

    Nästan så man känner vanmaktens helvete i din berättelse och den befrielse det är att sätta ord på det omöjliga. Tänk om vi gjorde det lite oftare. Plura

  2. Anne-Marie Körling skriver:

    Tack Plura, du förstår mig rätt! //A-M

  3. Tuija skriver:

    Tänk om man hade ett sjökort för sorg…

  4. Anne-Marie Körling skriver:

    Det sjökortet kan skapas men behöver väldigt mycket tid på sig för att lista ut alla vägarna som är och görs möjliga. Välkommen hit. Det glädjer mig att du läser och kommenterar. Jag VET att du har mycket att ge människorna! //A-M

  5. sspirit skriver:

    Döden och sorgen har ingenting med rättvisa att göra.

  6. Anne-Marie Körling skriver:

    Kanske är den just mänsklig. Och lika för alla i slutänden.

  7. Morrica skriver:

    Sorg är viktig, och det är viktigt att den tas på allvar – så som den kloke kaptenen gjorde. Den dyker upp när den behöver, sorgen, och det måste den få göra. Försöker vi rationalisera bort den, sopa undan den för att den tycks hemsk och farlig, släta över den med ’nu är det dags att gå vidare’ så kommer den att slå oss i bakhuvudet med en tung gren. Vi omkring måste se på den, och bara ta emot den med varma famnar och mjuka smekningar över tårvåta kinder, lyssna på den, låta den komma och låta den gå när den behöver och måste.

    Tack för dina viktiga ord.

  8. Anne-Marie Körling skriver:

    Dina är lika viktiga Morrica – var bor du ungefär? //A-M

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.