Att tysta en lärare

Mina ord här och nu är mycket allvarliga. Den skuld jag har känt för den tid jag verkat i är som bortblåst. Den skadade läraren kan träda fram. Den upptöade känslan kan väckas till liv. Trots att skolhösten låter rönnbären rodna i varje träd så har jag min egen pedagogiska vår.

Det är som om den kyla jag frusit i blåser med andra vindar. Den utfrysning jag upplevt och som långsamt givit mig den infrusnes blick och ensamhet kalvar av sig sitt isskal.

Jag töade upp i närheten av någon som bar min röst under en skogspromenad och med finsksång hummade fram mitt absoluta nödvändiga mod. Och intill någon annan som plötsligt dök upp och som ville hjälpa mig att bära. Bära min sorg en stund på delade axlar, fånga in de tårar som kanske skulle fällas, eller bara bära de böcker som måste bäras i lårar.

Och i den känslan for jag till det jag måste fara till.

Packa ihop!

Krama om de som ska kramas om, om och om igen!

Blicka in i de ögon som jag en gång kommer få möta i vuxna människor och i yrken någonstans ute i världen. Blickar jag aldrig någonsin tänker blunda för. Blickar som tillsammans med min blick lyste upp. Vi hade en väg och vi gick den.

Och jag tror att då man fått uppleva vägen… så finner man den en gång på egen hand. Det är min tröst! Det är mina ord! Det är det jag tror på! Det är mitt hopp om framtiden!

Mitt skrivande här i bloggen har aldrig någonsin berört något av detta, det fattiga och torftiga i att vilja men inte kunna få sin skolutveckling uppfattad i ljuset av samtidens förväntningar och ungarnas behov. Och trots det vilja anta sitt skolutvecklingsuppdrag som går att läsa i en läroplan som är nationell.

Idag är jag mina ord tvungna. Jag vet att det i många skolor finns lärare som inte vågar vara den lärare de utbildades till. Därför att kulturen i skolan kan släcka den eld som måste brinna för att lysa upp för andra. Om skolkulturen ska brytas måste vi bryta det sigill av tystnad som vi vaggar in alltsammans i. För vi tystnar för eleverna. För det är dem vi söker skydda.

Lojaliteten med eleverna är den vi känner och verkar i. Och naturligtvis uppdraget att skapa de samhällsmedborgare de har rätt att vara och pröva i skolan för att en dag förstå, anta och verka i ett demokratiskt samhälle.

Att skjuta en lärare åt sidan … det är att skjuta väldigt, väldigt illa.

*****

Dagens Nyheters Insida kan jag rekommendera!

Det här inlägget postades i Barns rättigheter, Läraryrket och lärarrollen. Bokmärk permalänken.

8 svar på Att tysta en lärare

  1. Marie Andersson skriver:

    Starkt, väldigt starkt.

  2. IT-mamman skriver:

    Jag läser. Tänker mycket kring det du skriver. Och tänker att det är bra att du skriver.

  3. Ulrika Jonson skriver:

    Att vara närvarande, att vara den människa som kan stå för ett medmänskligt sätt att möta människan som jag har som arbetskamrat varje dag i vårt gemensamma kontor som kallas klassrum, de unga människor som en dag skall komma att bli dina, mina & många andras grannar, arbetskamrater, mina barns arbetskamrater och vänner…låt inte elden slockna, låt alla skymningsblommor blomma – låt oss verka för ett skolklimat i mångfald & låt skolkulturen nå hög takhöjd: vem/vilka skapar skolkulturen? Jag tror, jag brinner, jag ser, jag vågar vara den lärare jag vuxit till & som jag vill vara. Tack för en text som berör på djupet. // Ulrika J

  4. pippi skriver:

    Sorgligt, ensamt, men rösten kan få liv och höras. Elden kan åter tändas och tårar torkas. Tron om mod kan ge styrka.

  5. Jan Lenander skriver:

    Tänk att du skrev detta idag, då jag precis vaknade upp med en så stark känsla av att man som lärare får kämpa i motvind, att någon av de där som borde veta bättre istället inte har en aning om den elevverklighet vi möter. Jag brinner så starkt för elever som inte får möta en verklighet som kan befria dem och istället fastnar i ett system som tvingar dem att traggla det som de klarar sämst.

    I mitt fall var det det en skolforskare som vände på statistiken och när avhoppen kraftigt sjunker hos den grupp som går lärlingsutbildningar så hade han lyckats hitta att gruppen fortfarande har högre avhopp än andra. Varje dag kämpar jag med att hitta anknytningspunkter för eleverna så att de kan se möjligheter efter skolan och jag lyfter fram de praktiska exemplen. År efter år har jag kämpat för att våra ungdomar ska få möta de riktiga jobben och hyllat och stöttat de lärare som lägger ner oändligt med timmar för att göra detta möjligt för dem. Sen vänder en ”skolforskare” på statistiken och säger att vi är för dåliga.

    Jag har ett burspråk som vänder sig rätt ut i trädkronorna alldeles fulla med grönska och en liten fågel eller fler sitter där ofta och hälsar mig och ger mig kraft när det känns lite kymigt.

  6. Mats skriver:

    Och nu är det allvar.

    Bra och starkt!

  7. Anne-Marie Körling skriver:

    Men du – kämpa Jan – jag blir lite ledsen när jag läser det här. Jag förstår också dina andra inlägg i ljuset av detta. Tack för att du vågade skriva det här. //A-M

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.