Lärandet är alltid. Det vill jag slå fast. Skolans lärande sker på många plan. Lärarens lärande är alldeles för sällan omtalad. Den sker i fortbildningar och i ensamhet. Den sker i mängder av olika konstellationer. Oftast går läraren själv iväg på fortbildning och kommer ensam tillbaka till skolan. Där stannar det. Dialogen kring lärandet är över.
Det lärande som läraren själv iscensätter i sina klassrum omtalas heller inte. Vi diskuterar alldeles för sällan det läraren utvecklar och det lärande läraren själv måste befinna sig i. Vi lyfter alldeles för sällan upp undervisningar till diskussion. Därför blir den lärande läraren ensam. Ibland blir den ensamheten för stor. Då kryper tvivlen in, och kan om de inte uppfattas som lärande utveckling, som något avgjort viktigt för läraren. Den som handlar om lärande och utmaningar och lärande och svårigheter. Om diskussionen tystnar så är det oftast för att den inte har ett utrymme och att kulturen alltför högljutt diskuterar rätt eller fel.
Jag välkomnar tvivlen, grubblerierna och samspelet i klassrummet! Och då läraren är ensam lyft frågan med eleverna. De har mängder av idéer kring hur läraren kan göra och tänka. Eleverna är inte tomma blad. Tomma ark. De är samspelande med sin lärare, sina klasskamrater och stoffet som behandlas. Ta stöd och hjälp av dem.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
