Jag har länge skrivit om ”Teaching by doing”. Att lärande blir möjligt genom att läraren gör det eleverna ska lära. Det betyder att läraren visar och gestaltar det hur som kan vara en utgångspunkt för elevens påbörjan, elevens väg till ett självständigt lärande. Det betyder i min lärargestaltning att jag visar det faktiska men också hur jag tänker och vilka strategier jag brukar och använder mig av för att förstå.
Lärande är också att välja och duka upp så att lärandet blir möjligt. Läraren är ansvarig för att lärandet kan gestaltas i andra former, att ordna för att det läraren visar fram också syns kring och i klassrummet där detta lärande ska omsättas. Teaching by doing betyder att jag gör mig själv till ett redskap.
Tanken är säkerligen gammal och redan erövrad inom lärandevärlden men jag har hämtat den ur gemenskapen med mina elever samt ur den verklighet jag själv är sprungen – de görande vuxna som funnits i min värld. Jag har också en tanke kring hur barn samlas kring den görande människan. Kring en människa i handling samlas alltid ungar och frågar – Vad gör du? och de blir nyfikna därför att en vuxen gör något och tycks så uppslukad av att göra – det vill säga – detta görande upptar den vuxen och den vuxne är fokuserad på att göra och genomföra. Därför är det så viktigt att göra. I hemmet handlar det om att göra maten, baka brödet, läsa böcker och fånga upp intresset barnet visar eller rent ut begära hjälp och medgörande. Ungar ser inte vuxna i sina görandet längre. Jag är uppväxt i en rik miljö av görande. Jag såg vuxna i aktion. Må vara i det lilla. Men allt i liten form är överförbart till det stora hela.
Anne-Marie