Blyga elever och läroplanen

Jag fick en förfrågan om hur jag tänkte kring blyga elever. Jo, jag tänkte en hel del. Förstå tänkte jag så här:

  • Jag har varit blyg i skolan
  • Jag är blyg i olika sammanhang
  • Jag trivs bättre bland vissa människor än andra
  • Jag kunde rodna då jag gick i skolan och utan föraning fick allt ljus på mig ohc jag inte kunde hindra läraren från att sluta ha fokus på mig
  • Jag rodnade från årskurs fyra till första år på gymnasiet
  • Första gången jag talade inför mina klasskamratet trodde jag att jag i en näradödenupplevelse och att mina knän som skakade syntes av alla
  • jag tror att blyg måste man få vara utan att man sätter för stora etiketter på det
  • att gruppen man befinner sig bland bidrar till att man tystnar
  • att roller inom grupper kan ha till följd att man blir det gruppen vill att man ska bli
  • att lärare inte kan reparera den enskilde elevens blyghet genom att säga att eleven sjlv ska ta plats och lite mer plats i klassrummet

Det sista skulle jag vilja göra flest och mest ord omkring. Jag tror heller inte att blyghet är lika överallt. Jag tror inte att man är lika blyg bland alla människor. Jag tror exemplevis att elever som är blyga att tala kan vara totalt oblyga att skriva. Jag tror inte påd et enkla. Jag tror heller inte att blyghet handlar om att definieras som att man lider av social fobi – för den definitionen tror jag man ska reservera för dem som verkligen lider av social fobi.

Ordboken förklarar blyghet med:

  • blyg – lite rädd i sällskap

och hänvisar sedan till generad:

och där tycks en viss skam framträda. Man skäms för något. Exempelvis för den där läraren som hela tiden vill framhäva att man är blyg. Då är det en slags rundgång.

Nåväl: Läroplanen har andra sätt att tänka:

Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.

Hjälp! tänker jag. Om detta är skolans uppdrag då är det ju otroligt viktigt attt se till att eleven inte känner sig generad över vem eleven är utan att miljön runt eleven skapar förutsättningar för eleven att utveckla sig själv. Blyg kan man få vara. Men blygheten får inte utvecklas till ett alltför stort hinder. Hur vi är i klassrummet kan stötta och bidra! Då är det läraren som skapar förutsättningarna. Jag ställer mig exempelvis tvecksam till hur och varför man ska läsa högt för en hel klass. Jag ställer mig tveksam till varför alla elever ska lära sig tala inför HELA klassen, vad händer om man tränar upp sig och får tilllätelse att tala lite fritt i andra och mindre sammanhang.

Läroplanen säger att undervisningen ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov. Den (undervisningen) skall med utgångspunkt i elevernas bakgrund, tidigare erfarenheter, språk och kunskaper främja elevernas fortsatta lärande och kunskapsutveckling.

Vidare går det alldeles utmärkt att läsa:

Det sätt som vilket flickor och pojkar bemöts och bedöms i skoaln och de krav och förväntningar som ställs på dem bidrar till att forma deras uppfattningar…

Jag tänker generellt på kursplanerna i ämnet svenska som talar om vill, kan och vågar. Det är anslag till såväl lärarkår som elever. Utmana i rimlighet och relation. Blyg får du vara så mycket du vill! Jag är blyg ibland. Jag värnar den rätten!

Det här inlägget postades i Barns rättigheter. Bokmärk permalänken.

3 svar på Blyga elever och läroplanen

  1. Morrica skriver:

    Jag plägar fråga mina elever, en och en när vi har ett litet samtal alldeles för oss själva i de trevliga röda stolarna där ingen annan kan höra, om de önskar att jag ska hjälpa dem att ta mer plats i klassrummet. Ibland önskar de detta, ibland inte, det är lite olika och det ena är inte bättre än det andra. Om de vill det brukar jag fråga hur, och har de inget förslag sådär i en hast brukar jag berätta lite hur det har gått till tidigare, ge dem en liten trevlig buffé med förslag att plocka ifrån. Känns det t ex läskigt att räcka upp handen kan vi komma överens om en hemlig signal. Känns det jobbigt att säga något men ok att svara på en fråga kan vi komma överens om att jag ger eleven en alldeles egen fråga varje lektion. Om man inte har lust eller röst att prata högt kan jag stå nära, och så, om så önskas, upprepa det eleven sa med min höga röst. Den är till utlåning, nämligen.

    Sen frågar jag nästa gång vi möts i de röda stolarna om eleven tycker att det känns bra som vi gör nu, eller om det är något vi ska ändra på. Och så håller vi på så. Det brukar bli rätt ok.

  2. Lotta skriver:

    Vad härligt tryggt det låter, Morrica! Hos dig hade jag gärna varit under min skoltid. Anne-Marie, du säger något väldigt viktigt, nämligen att vi inte kan kräva av eleven att ”ta mer plats i rummet”. Vi kan erbjuda eleven mer plats och hjälpa eleven ut i rummet, när eleven är redo för det, men aldrig lägga över allt ansvar på eleven! /L

  3. Morrica skriver:

    Lotta, tack, jag hoppas det. Det är rätt viktigt det här med trygghet, jag tror den elev som har fullt upp med att vara rädd för läraren, klassrummet, den sociala kontexten eller något annat i skolmiljön har svårare att lära sig något än den som känner att h*n kan lita på att läraren vill eleven väl, att klassrummet är en tillåtande miljö osv. Det kan vara så att jag varit tvungen att reflektera mer medvetet över detta än genomsnittsläraren, jag är inte en sån där självklart trygg person med varm utstrålning som utsöndrar trygghet när h*n kommer in i rummet, men jag tror inte det är så dumt att göra det ibland även för genomsnittsläraren – reflektera över hur man gör för att elever ska känna sig så trygga att de kan lägga tiden och kraften på att lära sig saker och ting.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.