Jag har tröttnat på orden som skolan använder. Åtgärdsprogram går det snart inflation i! Kanske vi kunde ändra på alltsammans – se framåt i äkta Vygotiskij-anda – bekräfta det som är här och nu, se med lärande ögon på de processer som är igång och ersätta åtgärderna (åtgärd är något som ordboken förklarar utifrån brist; alltså något som ska förbättras, dvs per definition något som inte just nu är så bra). Jag vill hellre se utvecklingsprogram och dessa ska innebära variationer.
Jag vill också se att vi i sann demokratisk anda inte serverar en endaste text som läsunderlag i en värld där mångfald är huvudvägen i allt. Vem väljer och vad är därför frågan?
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Speciellt som åtgärdsprogrammen är så fyrkantigt utformade. De är mer ett spel för gallerier, för att man ska visa på resursbehov, för att visa när den HEMSKA skolinspektionen kommer. Det är oftast mer ett ordbajseri än en plan för utveckling.
Plus att de är synnerligen sigmatiserande … jag duger inte.
Alla borde ha en utvecklingsplan … genomtänkt … inte bara en IUP – av samma skäl som ovan. Alla skulle då kunna utvecklas inom sin speciella utvecklingssfär – utan årkursgränser … Tänk vilken mångfald av kunskapsutveckling det skulle ge, i st för den konformitet som nuvarande skola tycks ha som mål
Lyssnade till skolinspektionens Anne-Marie Begler som tyckte det var otroligt märkligt med uttrycket ”Skolans värld”. Tänk om hon som kom från polisen pratade om ”Polisens värld” eller ”Polisens friutrymme?” – då blir det genast lite mer spännande i samhället. Tänkvärt och tänkvärt inlägg av dig. ”Samhällsskola” är en annan goding. Vad är en skola som inte är en samhällsskola? Vad gör man en sådan, eller vad gör man inte?