Tid, press

Det slår mig alltid att vi lärare först och främst kämpar med tiden. Det är nog inte så att vi kan ta det som vårt fel, kanske att ramarna är luddiga och innehållet för det vi ska göra för stort och att vi tolkar in våra uppdrag med för mycket och så ska vi utvärdera allt … och …

vi är så ensamma. Idag ingick jag i ett stort kollegium som jag modellar och undervisar för… men likafullt så är jag en del av det kollektiv som vi utgör gemensamt och tillsammans i det rum vi är i. Jag tänker att vi är så mycket större ihop, vår kompetens så rikare tillsammans och så stor är den kollektiva intelligens som är där i det fokus vi utgör.

Vi är kvar i förmedlingarnas tid, den där vi är ensamma lärare i utgivarbranschen, med utgivarkunskaper och förmedlarinsatser, där kartan berättas av oss så kunniga vi är. Men vi är inte längre i den tiden. Vi är i konceptionstiden. Den där vi är nätverkande, utvecklande kollektiva kommunikatörer. Där är vi! Det betyder att vi i vår lärargärning gott och väl kan knyta an till såväl en, två eller fyrtio lärare, kanske från när och fjärran och utbilda oss i det kollektiva. Jag tror själv att jag alltmer överger individualismen till förmån för mitt alldeles egenskapade ord – vioismen!

Välkomna! Vi är en drös med människor. Vi behöver varandra.

Det här inlägget postades i Barns rättigheter, Läraryrket och lärarrollen. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.