Flickornas tysta varande – ett relevant svar på undervisnings ickedialog

Flickornas tysta varande! En relevant svar på undervisningens ickedialog!

Om pojkar agerar ut sin skolfrustration så vänder flickorna den inåt. De sitter av sina skoltider i vissheten om att de är och blir det som förväntas av dem. De tysta flickornas skara är stor. De sitter i sina små grupper och vänder sig till varandra, viskar och gör annat också, pratar om sina liv och sin plats i den.

De ser till att göra sina arbeten och vill plugga, plugga, plugga! En del vill inte det. De vill försvinna! Hålla sig osynliga. Men detta är också svar på en organisation där flickorna tillåts vara osynliga. Och så växer de upp i en skolmiljö där de kryper in i studietakterna som är för höga, i tystnader som aldrig bryts för att läraren inte saktar ned kursplanernas maratonspring och därmed hindrar dialogen med och relationen till.

Det är en studietaktpinne som slår hårt i flickors liv. Som om de inte duger annat än som duktiga! Och den flickan som vänder sig inåt och målar sig pansarstark. Vem ser henne?

Det här inlägget postades i Barns rättigheter och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

3 svar på Flickornas tysta varande – ett relevant svar på undervisnings ickedialog

  1. Mats skriver:

    Vilken stark bild!
    Många motstridiga associationer. Jag gillar rep och tycker det är vackert – men inser att det handlar om ett fängelse.

    Och smyckena och kurvigheten som skriker:
    – Se mig!

  2. Morrica skriver:

    Min erfarenhet säger att, generellt, är det lättare att lära en högljudd ung man att lita på att jag ser honom ändå, även i de ögonblick jag inte hör honom, än att lära en tyst och osynlig ung kvinna att om hon protesterar om saker och ting är på tok så är det helt i sin ordning.

    Men det går, och det är mödan värt, tusenfalt.

  3. Jan Lenander skriver:

    Studietaktspinne, jag känner in den vackra bilden med sitt budskap och smakar på orden ”där de kryper in i studietakterna som är för höga” och ser motsatserna jämfört med de som är otroligt understimulerade och vill vidare eller eleverna som älskar klassrummets möjlighet att få kommunicera, kommunicera.

    Jag fascineras av motsättningen mellan individualisering och styrkan i gruppen som läromiljö, mellan en lärare och många elever med så otroligt olika förutsättningar. Hur enorm är inte lärarutmaningen?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.