Åh så jag tycker om denne författare: Eduardo Galeano. Jag har hans bok Fotbollens Himmel och Helvete med mig på alla mina föreläsningar. Valda stycken ur den läser jag högt. Om Camus och fotbollens betydelse för litteraturen. Nu fann jag boken:
O M F A M N I N G A R N A S B O K och tillåter mig att citera detta om människorna:
– Det är vad världen är, avslöjade han. En massa människor, ett hav av eldar. Varje människa sprider ett eget ljus mitt ibland alla de andra. Ingen eld är den andra lik. Det finns stora eldar och små eldar och eldar i alla färger. Det finns människor med lugna eldar, som inte ens fladdrar i vinden, och människor med vilda eldar, som fyller luften med gnistor. Några eldar, odugliga eldar, varken lyser upp eller bränns; men andra brinner med sådan livslust att man inte kan se på dem utan att bländas, och den som närmar sig fattar själv eld.
Jag lyser upp av texten. Texter kan göra så med människor. Skapa en eld inom den läsande människan! Det är gott när ord verkar så. Eduardo Galeano fick 2010 Stig Dagermans pris.
Källa:
Eduardo Galeano: Omfamningarnas bok, Lindelöw förlag, 2010
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Du har så många fiffiga typsnitt för dig.
Tack för den fina kommentaren. A-m
Vilka fina ord! Och visst är det så att alla eldar kan vara bra på sitt sätt. Rogivande, värmande, full fart och flammande eller glödande långsamma, uppbyggande som i en gammal vedspis för matlagning eller nedbrytande för att rensa ut och bort eller våldsamt energigivande till sin omgivning. Precis som vi själva. Underbart.
Tack så fantastiskt mycket Prestationsprinsen. Må vi lysa upp och brinna på en och samma gång. A-M