Språket ja!
Så kliver jag av och är på språklig osäker mark, okänd språkmiljö. Jag går från flygplan och tullar ut mig själv, passerar säkerhetskontrollen och blir noga granskad och tillfrågad, men jag kan inte svara. Jag försöker le men inget händer i mottagaren av mitt leende. Det är inget att le åt. Det är allvarliga saker att gå över en gräns. Det är något man gör utan att le.
I mig själv kommer sorgen över det språklösa. Jag vill berätta, tala, lyssna och förstå. Jag vill knacka på och säga hej på vilket språk som helst. Nu står jag på språklöshetens mark. Här förstår jag ingen. Ingen förstår mig. Om jag försvinner handlar det om att tystnaden, den språkliga tystnaden. Jag anar, och med betoning på anar, hur språket och språklösheten gör något med själen. Människan vill kontakt till vilket pris som helst.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
