Diagnoser och lärande

Diagnoser i all ära. Vi kan inte förklara saker och ting utifrån diagnoser. Diagnoser talar om för oss vad vi ska göra i skolan. Vi ska alltid undersöka lärandet och det är skolans uppdrag. Vi ska tala lärande, vi ska berätta om lärandet. Vi ska alltid tala om det vi ser och det vi förstår av lärande. Diagnoserna ska inte göra detta omöjligt. Dessvärre förklarar vi saker och ting utifrån diagnoser och befriar oss från uppdraget att lära. Jag tror att vi ska inta ett strikt fokus – hur ser lärandet ut? Den frågan ska vi alltid ställa oss. Och det oavsett till vem.

Det här inlägget postades i Barns rättigheter. Bokmärk permalänken.

4 svar på Diagnoser och lärande

  1. Ingmari skriver:

    Det viktiga är inte diagnosen. Det viktiga är mötet. Det viktiga är att jag kan möta eleven där hon eller han är och att börja just där.

  2. Anne-Marie Körling skriver:

    Mötet – alltid mötet. Det börjar precis då.

  3. andreas skriver:

    Jag håller helt med.
    Det fokuseras för mycket på diagnoser och avvikelser.
    Om ingen hade varit avvikande, och alla hade tänkt och agerat på samma sätt – enligt normen, hade inga framsteg gjorts. Man måste ta fram styrkorna hos dessa personer.
    En ”diagnos” som det fokuseras alltför mycket på är Asperger. Det är fullkomligt vansinnigt att etikettera dessa personer som avvikande, som behöver speciellt stöd, bara för de avviker i sitt tänkande mot normen.
    Flera, flera stora vetenskapsmän som har bidragit till vad du lär ut i skola och vad vi studerar på universitet, tros ha haft asperger, däribland Albert Einstein, Isaac Newton och Bertrand Russel. Och det kan inte uteslutas att deras Asperger drag har bidragit till vad de lyckats åstadkomma. Ett drag hos en Asperger är nämligen att de kan fokusera intensivt och under lång tid på ett smalt område, bättre än personer utan asperger. Einstein satt ett helt liv med att skapa en enhetlig teori för universum, vilket han i och för sig misslyckades med.
    Senast har vi exemplet på det udda matematiska geniet Grigori Perelman, som satt sju år med att försöka lösa Poincare’s förmodan, ett av de viktigaste problemen inom den matematiska topologin, trots att han uppenbarligen har stora svårigheter att förhålla sig till samhällets normer och lever nu ett eremitliv; Han tros också ha asperger.

    Så sluta, sluta med diagnoser. Det är värdelöst. Det är dumt, och det gör inget annat än att göra dessa personer mer avvikande än vad de behöver vara.

    /andreas

  4. Anne-Marie Körling skriver:

    Diagnoserna ska kanske finnas för människans skull men inte för udnervisningen. Alla har rätt att vara sina unika jag i skolan. A-M

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.