Barn behöver inte alla diagnoser men omgivningen gör det

Barn är barn.

En del har det mer knepigt med anknytning till vuxna. Andra har svårt att sitta stilla. En del elever svarar rakt ut för att de kan något men kan inte vänta med att säga det. Andra barn är blyga och tillbakadragna och viskar fram sina meningar. En del barn blir arga då de inte fattar matematiktalen. Och vår vuxna förmåga sätts på prov.

Då jag började som lärare talade vi inte så ofta om ADHD. Vi talade inte så ofta om de barn som en del kallar bokstavsbarn. Det är en sådan tråkig beteckning över en elevgrupp.

Vi talade om att en del behövde en annan form av undervisning under en tid för att komma tillrätta med procenträkningen. Och så var det med det. Jag har inte varit lärare länge men utvecklingen av diagnoser har varit snabb och stor. Jag undrar vad den gör med oss lärare. Hur mycket behöver vi lärare diagnosen för att kunna undervisa? Och varför då? Vi har samma elever innan diagnos som efter den. Måste eleven ha diagnosen för att få vår förståelse? Varför då i så fall?

Är det så att omgivningen blir kärleksfullare om barnet får en diagnos? Är det så att bemötandet och orken blir större om eleven får en ADHD diagnos?

Är det också så att vi sedan alltid förklarar eleven utifrån sin ADHD eller talar vi om eleven och elevens kunskapsutveckling, för det är väl den vi ska tala om?

Jag är mest rädd för den skam vi utsätter elever för då vi inte förstår eller accepterar barnet som barnet är. Den skam de känner för sin oförmåga och hur de får möta motstånd i omvärldens förståelse och att fokus hamnar fel – att diagnosen skuggar elevens lärande utveckling.

För det är lärandet eleven har rätt till.

 

This entry was posted in Barns rättigheter, Ordförrådet, Pedagogik, Skolorden, Skolrättigheter, Sorg and tagged , , , , , . Bookmark the permalink.

5 Responses to Barn behöver inte alla diagnoser men omgivningen gör det

  1. Gunnel Thydell says:

    Instämmer, först runt 15 år in i min pedagogiska bana hörde jag alls talas om ADHD (fast det kallades nog damp då) men sen dess är rädd att det gått inflation när det gäller felsökning på barn. Alternativet är en mycket hastig miljöpåverkan som ställt till det. Att leta avvikelser kan vara ett sätt att låta andra ge oss mallar och metoder som genvägar. Men jag tror vi måste lära oss möta alla olika personlighetstyper i alla fall och då växer vi själva som människor.

  2. Morrica says:

    Gunnel, diagnosen är inget frikort, människor med diagnoser behöver också lära sig att fungera och agera i samhället, att möta alla sorters människor och bli bemött av alla sorters människor. Givetvis är det så. Det diagnosen gör är att den ger en antydan om att denna individ möjligen inte lär sig på samma sätt som normpersonen, att denna individ kan ha andra behov än normpersonen. Det är allt.

  3. Plura says:

    För den som är intresserad finns det en bra bok som belyser hur hjärnan lär och utvecklas. Dessa bokstavsbarn har oftats problem med kapaciteten i arbetsminnet. Därför lär de sig inte som normaleleven.

    Läs gärna boken ”Den Lärande hjärnan” av Torkel Klingberg. Boken är utgiven på Natur&Kultur.

  4. Anne-Marie Körling says:

    Hej Plura – visst menar du ”normaleleven” med såsom jag skriver. Jag har läst Torkel Klingbergs bok. Jag tror vi ska se till barnet och barnets behov. Vi kan inte göra norm av hur barn ska vara. Däremot följa och utmana de kunskaper och färdighet barn redan har. A-M

  5. Anne-Marie Körling says:

    Jag har inte lika behov som alla andra. Vem vet vilket behov ett barn har? Jag skräms mer över tysta barn som gör precis det som sägs till dem. De kan gå en hel skolgång utan att bli uppmärksammade alls. Det skrämmer mig också.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>