ADHD i ett brottstycke

Det skrämmer mig ofantligt att brott och ADHD kopplas samman. Vad gör diagnosen med människan frågar jag mig. Vi har ännu inte sett följderna av diagnosernas verkan varken i arbetslivet eller i barnets vuxentillblivande och identitetutveckling.

Då jag läser att brottslingar förklaras med att som barn ha fått diagnosen ADHD och nästan som om det vore av anledningarna varför brott begås. Jag skulle nog försiktigare förklara det med att vuxenvärlden inte förstår och behandlar eleverna som elever med rätt att lära, utan som elever med diagnos och med en begränsad rätt att lära.

Däremot skambeläggs elever som har svårt att sitta still eller på annat sätt är utåtagerande, något som följer eleverna genom hela skolgången. Jag tror att vi gör vissa elever skada genom att se till norm och inte människa. Vi har en läroplan och en skollag som ger alla elever läranderätt och ett uppdrag att verka för att alla elever får utvecklas utifrån sin unika egenart. Skolan formar identitet.

Skolan formar identitet. Det är ett mycket skört och viktigt uppdrag. Den att möta elever med respekt och värdighet. Se till lärandet. Se till det. Vad lär sig elever? Hur lär de sig? Och hur kan vi lärare följa detta lärande? Det betyder att diagnos eller inte diagnos blir mindre viktig. Det borde inte göra någon skillnad på hur vi bemöter elever, dvs om de har diagnos eller inte, elever har rätt att bli bemötta som de är. Diagnosen ska inte förändra vårt förhållningssätt – däremot verka för ökad empati och förståelse och bättre möjligheter att lära. Frågan är om det i verkligheten gör det?

Jag är själv kroniker. Har astma. Jag särbehandlades ibland men bara då jag själv behövde det. Jag ville ha gymnastik och läraren lät mig ha det. Jag ville ha samma innehåll i skolan som de andra klasskamraterna och jag fick det. Att jag också fick gå och sätta mig då jag behövde var en helt annan rättighet. Den kom med min astma. Men begränsningarna ville jag inte ha. Jag ville ingå och ha utmaningarna. Idrott var ett ämne jag älskade. Om min sjukdom hade fått begränsningar hade jag blivit besviken och jag hade på sikt blivit min sjukdom istället för att vara kroniskt sjuk men tillåtas min lärande och utmanande utveckling.

Idag är diagnoserna så allmänna att elever och klasskamrater använder dem som skällsord. Elever läser också tidningar och stora rubriker. Att ADHD kopplas till brott är en ökande trend i pressen vilket säkerligen också kan påverka elever med denna diagnos, också lärarkåren. Det skrämmer mig.

Skolans roll är att utveckla varje elevs förmåga att lära, se till att lärandet hamnar i fokus, utveckla det som är möjligt och i relation till skolans nationella styrdokument. Jag känner en kille som sitter i rullstol. Han skulle protestera högljutt om han inte fick pröva att klättra upp på repen i gymnastiken. Och varför skulle vi omsorga bort ett friskt trots och utmaningarna som finns trots de kroppsliga begränsningarna?

Jag tror också att en diagnos gör det lättare att kräva resurser till klasserna. Om det är så tycker jag det vore på plats att bättre stötta lärare som upplever sig ha svårigheter och ta lärarnas ord på allvar. Stödinsatser för lärare ska absolut inte vara skambeläggande utan snarare ett första pedagogiska steg i utredningarna kring klasser och elever. Vad kan vi göra tillsammans vi lärare? Hur kan vi bättre utveckla relation till eleverna? Hur ser vår praktik ut?

Lärare behöver få säga att de upplever svårigheter. Bemötandet av dessa svårigheter ska tas inom professionen. Det kan vara en utvecklingsmöjlighet att titta på hur det ser ut i klassrummet.

Vi har hamnat i en tid där en diagnos också betyder pengar. Frågan är om inte resurserna ska följa lärandet och därför användas på andra sätt än att en ”bodyguard” sätts in? För så blir det ofta. Den elev som är i problem får en skiljedomare, en egen liten värld i klassrummet, en begränsning genom en person, och de andra eleverna får ett skydd mot den elev som har fått en resurs. Jag tror inte att vi är på rätt väg. Jag tror vi ska slå oss ned och diskutera hur vi ser på människan med diagnos, eleven som lärande och fundera över uppdraget att utbilda.

Och detta med att sitta still. Varje elev behöver kunna sitta still men inte sitta still och ha tråkigt. En liten sexåring med friska myror i byxorna har inte ADHD. Kanske eleven har nyfikenhet och vilja i sin kropp? Jag har också problem att sitta still då jag besöker lektioner. Speciellt om jag sitter långt ifrån läraren, tavlan, eller då jag inte hör eller ser vad som händer därframme där läraren är. Jag hör mycket dåligt vad de andra eleverna säger för alla klasskamraters ansikten är vända åt lärarens håll och inte åt mitt. Stolarna jag sitter på är ofta sluttande och man får hela tiden en känsla av att man är på väg att glida av dem.

Kanske vi ska vara elever i våra egna klassrum för att förstå hur det är att lära i dem. Jag ställer mig alltid frågan – Är klassrummet demokratiskt? Vill jag själv vara elev här? Svaren jag ger mig betyder ofta att jag förändrar något. Speciellt min egen plats i samma rum. Den som lärare. Och där tror jag all förändring börjar. I och med läraren.

Jag kan tänka mig en mängd frågor:

  • När fungerar det bra för eleven?
  • Hos vilka lärare minskar problemen med elevens uppförande?
  • Varför kan eleven koncentrera sig i vissa ämnen och inte i andra?
  • Hur kan rummet organiseras mot större elevinflytande och därmed också minska stillasittandet?
  • Hur kan eleverna agera tillsammans i klassrummet?
  • Särbehandlas elever i onödan?
  • Får elever med diagnos samma utmaningar eller utmanas de mindre?
  • Vad ger vi för feedforward till elever med diagnos – är den relaterad till diagnosen eller till elevens lärande?
  • Är att sitta still ett mått på koncentration?
  • Hur mycket stör eleven egentligen?
Jag vill också säga att läraryrket är ett mycket svårt yrke. Därför ska vi utvecklas ihop vi lärare. Det första steget är att vara läraren nära och inte överge eller skambelägga den lärare som undrar om inte undervisningen kan bli annorlunda eller bör förändras. Där borde det naturliga första steget tas. Och där ska ansvaret ligga! 

Jag citerar också Allen Frances, Modern Psykologi, via Svd den 18 juli 2011:

I denna sköna värld av överdiagnosticering kommer ingen undan en psykiatrisk diagnos under sin livstid.

Frågan är då – vad gör den med oss? Och vad gör den med eleven? Hur påverkas mötet mellan människor och diagnos?

This entry was posted in Barns rättigheter, Diagnos, Hinder för lärande, Kommunikationen, Lärarens språk, Läraryrket och lärarrollen, Lektioner och lektionsförslag, Misstagen, Skolorden, Sorg and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

One Response to ADHD i ett brottstycke

  1. Pingback: Om Adhd och brott | Skolans psykologi

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.