I och med att du ”sätter en liten diagnos” på dig, förminskar du svårigheter som vissa av oss människor dras med varje dag, hela dygnet, varje månad och alla år. Om du hade vrickat foten idag, hade du satt diagnos på dig då också, som ”sätter framtida krokben på dig”? Hade det varit det samma som att ha ett rörelsehinder då? För det rörelsehindret som en vrickning är, går ju över precis som dina ”svårigheter” eller lättheter (att vara glad och inte kunna sitta still etc) för den delen, går över när de måste. Det gör det inte på människor som ”har/får en diagnos”, de lever med svårigheterna. Vet du, jag föreläser om add, om att möta annorlunda människor, om att tänka nytt utanför lådan, om att ödmjukt lära sig av människor som är ett kryddmått annorlunda än ”majoritetsmänniskorna”. Jag har säkert träffat flera hundra människor med npf och bara hört 1 (en!) som menar att diagnosen inte varit bra för dem/deras barn. Det är nog bara människor utanför npf-land som ibland inte förstår att utredning och diagnos är vägen till kunskap och förståelse. Precis på samma sätt som att vi måste sätta diagnos på ett barn med ryggmärgsbråck för att veta hur vi skall möta och hjälpa honom/henne. Att det skall vara så svårt att förstå för människor ”utanför”
Jag lyfter upp detta som ett värdigt inlägg om rätten att få en diagnos!
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Hejja Malene och hejja Ann-Marie som sätter in det här! Så bra skrivet! Precis så där är det ju.
Eller kanske inte författaren heter så det står ju inte… Sorry i så fall…
Här kommer fortsättningen eller utläggning från min tidigare kommentar.
Tack, Anne-Marie det tycker jag låter bra. Problemet är ju att människor i allmänhet tycker att de/vi kan ställa diagnos på barn hur som helst, men en diagnos kan man bara få/skall man bara få efter en riktig utredning helst på en barnneuorologisk klinik. Inte ger vi barn som haltar eller ser dåligt diagnoser som lekmän ”den där har nog en lätt cp-skada” eller ”hon har nog begynnande ögonsjukdom” till exempel. Utan diagnos, utan utredning så kan man inte veta hur man skall möta ett barn med add/adhd (om man inte haft ett exakt likdant barn tidigare). Exempel: Om jag som mamma och lärare (inte specialpedagog, men som jobbat med barn i synliga funktionhinder under flera år)som ser mitt barn hela dagarna alla lov och eftermiddagarna, inte förstår och inte kan se hur jag kan hjälpa henne, hur skall då en lärare utan hjälp av utredning och diagnos kunna se och förstå mitt barn, när läraren förutom mitt barn har 20-25 andra barn med olika behov, svårigheter som lättheter. Nej, problemet är att många lärarhögskolor fortfarande inte förstår vikten av att utreda och diagnostisera barn som har särskilda behov, det är en stoppkloss för många barn, en av orsakerna till att så många familjer med npf fortfarande mår så dåligt. Vet du jag var moderator på en paneldebatt i Lidköping för någon vecka sedan. Politikerna, som ville väl, hade många sätt att lösa svårigheter som barn npf och deras föräldrar ställs inför. Jag ställde därför en fråga till de 20 föräldrar (med barn som har npf) som fanns i publiken. ”Hur många av er tycker att ert barn har en bra skolgång”. Ingen hand räckte upp. Man skulle kunna tolka det till att föräldrarna var ovanligt griniga och besväliga föräldrar (som föräldrar till barn som har npf ofta upplevs) eller så skulle man kunna tolka det som att pedagogerna är väldigt dåliga. Eller så skulle man (som jag föredrar att tolka det) kunna tolka det till att det är så oerhört svårt att lyckas i samarbetet och med hjälpen till barn med npf så att det faktiskt är så det ser ut för väldigt många familjer med npf – därför är utredningen och diagnosen så oerhört viktig – för att vi, som inte har npf skall ha en möjlighet att förstå. Ursäkta för långt inlägg.
Så rätt, så rätt. Diagnosen är ju inte personen utan ett verktyg en hjälp för just det han/hon skriver att kunna förstå, kunna ge rätt stöd och stöd när och där det behövs. Det kan diagnosen hjälpa till med. Det är inte diagnos för diagnosens skull utan för personen.