Barn behöver sammanhangen inte strålkastarljusen

Jag är uppvuxen bland berättare, diskussionslystna samtalsivrare. Som barn begåvades jag med stora gryt-locks-öron och kunde slå mig ned i samtalen och berättelserna. Allt var inte ämnat mina öron och så ska det vara då man är barn. Det var vuxna som pratade om saker vuxna pratade om, men aldrig nedlåtande om barn som skrotade omkring i närheten. Det var inga farliga ord vi hörde. Men vi hörde och lyssnade och såg till att finnas där samtalen var. Man lär sig mycket av att lyssna. Man ser hur det ser ut när människor inte tycker lika och hur högröster ofta hör samman med röda kinder… och så de där skratten. Ja, de kan jag höra än idag.

Berättelserna var på inget vis avsedda för mig, eller för barn, men vi barn ingick i samtalen och sammanhangen. Det är en rikedom att inte alltid vara i fokus eller en medelpunkt, utan att få rätten att ingå utan åtbörder. Det är inte så bra att vuxna ställer ett litet barn på scen med starka ljus på – för att säga saker om barnet.. eller be barnet visa upp för alla… och allt det där…

Barn strävar efter sammanhang och det meningsfulla. Det betyder inte att det som sägs är meningsfullt just då men det är meningsfullt för att vuxna samspråkar och är där de är. Barn strävar mycket sällan efter att vara i centrum och att ha ansvaret över detta centrum. Där alla fokuserar på att barnet ska visas upp, visa upp något, underhålla och … .

Då flyr ungen ut ur den vuxnes fokus och till den befriande leken på baksidan av huset.