Det kanske kom med industrialismen – den att vissa saker skulle kunna läras ut och in på viss tid. Det har funnits stora tankar om att undervisningen kunde standardiseras på samma sätt som löpandebandet producerade saker och ting då vi befann oss i denna fromma tidsålder. Nåväl, jag funderar mycket på hastigheterna i skolan, om hur vi belönar det snabba och hur lång tid saker och ting får ta.
Som om vi inte inser att vi fortfarande är fångna i industrialismens synsätt o där allt ger resultat om vi snabbar oss tillräckligt fort. Vi har en inre tidsman inom oss, som tar tid på moment och där lektionerna tidsmarkerar ämnen.
En gång behövde vi producerande människor för att industrin slukade dessa med hull och hår. Då måste skolan skapa sådana människor som förstår klockan, tiden och det monotona producerandet. Idag behöver vi något annat.
Jag ser en möjlighet i Lgr 11 och ordet tänkande. Det är en förmåga och en möjlighet för skolan att utveckla utrymme för en sådan läcker och ovanlig möjlighet – den att få utveckla förmågan att tänka!