Varje gång någon frågar vad vi arbetar med ska vi ge vårt yrkesspråk en fyrverkerikänsla och berätta livligt och yrkesinriktat om det vi gör. Endast så kan yrket förklara sig. Vi ska inte klaga över tid, över stora klasser eller berätta om det långa sommarlovet som de flesta tror är själva anledningen till att vi blev lärare. Nej, vi ska tala om eleverna, om undervisningen och något av det vi gör varje dag men glömt att värdesätta.
Var och en av oss är yrkets bärare! Då jag lyssnade till Zaremba berättade han att skolan på något vis upplevs som tristess. Och jag räds den tråkigheten som tristess innebär för barn och ungdomar. Och kanske är det så att skolan känns gnällig, tråkig och verkar oupplyst kring det som faktiskt händer i den. Jag längtar också efter en slags daglig utvärdering – detta är skolans lärande idag – och det är enkelt och kan användas till ofantligt fina beskrivningar av det faktiska, alltså det som händer i skolan!
Så – hur beskriver jag mitt yrke och hur berättar jag berättelsen om skolan?
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Intressant inlägg. Tack:) En reflektion från min sida; man begår kanske misstag i sitt yrke ibland. Hur bär man upp en yrkesstolthet som inkluderar misstag?
Vi gör alla misstag. Men misstagen ska inte göra oss förlorade inför oss själva. Vi kan lära av misstag. Det är hur vi tror oss bli sedda av andra och skammen som kryper inåt. Jag tänker mycket på hur vi förstår misstag och hur vi vågar göra dem till våra lärdomar.