Igår hörde jag några personer som inte var i skolvärlden tala om sina lärare. De namngav dem. Och något varmt kom i rösterna. Och minnet syntes gott kring lärarens namn. En fick tårar i ögonen. För att läraren just i rättan stund förstått elevens situation och befriat en börda av livsstorlek och själstyngd. Det var inga storverk dessa lärare gjort utan mera att de varit seende och lyhörda och mitt i geografilektionen haft förmågan att sträcka ut en hand och med ett ord eller två visat på framtiden.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
