Jag fick förmånen att gå omkring i en secondhandaffär och fotografera skyltdockor. Jag talade också med den initierade butiksägaren. I affären fanns massor av skyltdockor, olika kroppar, ansikten och från olika tider. Det fanns också mängder med barndockor och de brukar vara ganska så ovanliga. Skyltdockor är inte stöpta i en och samma form. En gång i tiden fanns det en skyltdockefabrik på Liljeholmen. Den är nedlagd nu. Men där producerades det dockor i mängder. Varje docka får sitt eget namn. Namnet sitter i någon del. Jag frågade innehavaren om dockornas namn. Han pekade på den närmaste dockan, en man, och svarade: Huvudet på den där heter Dan! men kroppen heter något annat.
Jag tänkte på skolan! Jag tänkte lite för mycket på skolan då jag gick omkring med min kamera. Vad ser vi av eleverna? Vad tänker vi om deras huvuden? Har eleverna namn? Får de heta vad de heter i skolan? Och säger vi elevernas namn med värme och respekt för deras känslor och dem de är?
Då affärsinnehavaren tittade sig omkring i sin affär så sa han: Jag gillar mina dockor! De är inte bara dockor, de är personliga och … ja, titta in i den här dockans ögon…
Men ännu viktigare, får de vara den de är ….. med tanke på att alla förmodas komma till samma mål samtidigt, så blir en del av med både självet och den känslan ganska tidigt …. tyvärr.
Hemskt fin liten historia och bilder. Någon borde skriva skyltdockans historia genom tiderna.