Jag gick in i en affär, sa
– Goddag, vad har ni här?
Butiksinnehavaren var till en början fåordig då jag frågade om jag fick
fotografera skyltdockorna. Jo det var möjligt att få göra svarade butiks-
innehavaren en aning trött och ointresserat. Jag studerade de skyltdockor
jag skulle fotografera då butiksinnehavaren plötsligt ropade – Du får flytta
omkring på dem som det passar dig. Jag tackade vänligt och var så försiktig
att jag nästan inte rörde skyltningen i fönstret eller flyttade om bland
kläderna. – Äh, jag ska hjälpa dig! Butiksinnehavaren tog resolut och vände
vred på dockorna. Men under det hon gjorde så började hon berätta om
sina skyltdockor, om deras livsöden, hur många gånger de fallit till golvet,
och om deras karaktärer och hur skyltdockor idag inte längre har karaktärer
utan mer massproduceras och görs lika, lika. Butiksinnehavaren kom att
berätta mer och mer om sina dockor, och under det att jag gick tyst och
lyssnade koncentrerat kom också berättaren att göra sig synlig.
– Du berättar så vackert om dina dockor, sa jag med en slags ömhet
som jag kan känna för de som berättar. Du ger dem ett slags livsinnehåll,
fortsatte jag. Butiksinnehavaren tog till orda igen och berättade att
en del av dockorna hade hon haft sedan fyrtiotalet. Andra hade
tillkommit med åren. Därefter fick jag noggrant studera skadorna,
plåstrandet och viljan att reparera och göra gott. – Ja, vad gör man inte,
skyltdockorna som står i butiken är det ingen som är försiktigt med,
kanske är det så vi har blivit, vi skyndar fram och tar inte riktigt den
hänsyn vi borde göra. Ja ja, jag försöker hålla ihop den här dockan.
Jag lyssnar, fotograferar och tänker: Det är så lätt att samtala, småprata då man
har ett tydligt fokus att samtala, småprata och visa kring. Jag tänker så om det
vi gör i skolan också. Vi har något som vi samlas kring. Det är så det hela tar
sin början. Det som händer därefter har jag inte så stor aning om.
I denna butik flyttades kläder omkring, lyftes skyltdockor fram, och det
möblerades om vilket jag svårligen kunde ha föreställt mig innan
jag ställde min fråga – Får jag fotografera dina skyltdockor?
Butiksinnehavaren förvandlades under denna stund till en verklig människa
med känslor, tankar, funderingar, omvärldsgrubblerier och omtankar.
Jag hade förmånen att dela en stund och fundera över människans inneboende
behov, lust, vilja att få berätta. Omsorgen om vårt fokus – skyltdockans hår – och
klappen på den åldriga skyltdockans kind – syns inte här – men kan förklaras
med empati och inlevelseförmåga!
Anne-Marie
som funderar över småpratet och behovet av att berätta, lyssna och delge