Ett gemensamt fokus öppnar för samtalet

Jag gick in i en affär, sa

– Goddag, vad har ni här?

Butiksinnehavaren var till en början fåordig då jag frågade om jag fick

fotografera skyltdockorna. Jo det var möjligt att få göra svarade butiks-

innehavaren en aning trött och ointresserat. Jag studerade de skyltdockor

jag skulle fotografera då butiksinnehavaren plötsligt ropade – Du får flytta

omkring på dem som det passar dig. Jag tackade vänligt och var så försiktig

att jag nästan inte rörde skyltningen i fönstret eller flyttade om bland

kläderna. – Äh, jag ska hjälpa dig! Butiksinnehavaren tog resolut och vände

vred på dockorna. Men under det hon gjorde så började hon berätta om

sina skyltdockor, om deras livsöden, hur många gånger de fallit till golvet,

och om deras karaktärer och hur skyltdockor idag inte längre har karaktärer

utan mer massproduceras och görs lika, lika. Butiksinnehavaren kom att

berätta mer och mer om sina dockor, och under det att jag gick tyst och

lyssnade koncentrerat kom också berättaren att göra sig synlig.

– Du berättar så vackert om dina dockor, sa jag med en slags ömhet

som jag kan känna för de som berättar. Du ger dem ett slags livsinnehåll,

fortsatte jag. Butiksinnehavaren tog till orda igen och berättade att

en del av dockorna hade hon haft sedan fyrtiotalet. Andra hade

tillkommit med åren. Därefter fick jag noggrant studera skadorna,

plåstrandet och viljan att reparera och göra gott. – Ja, vad gör man inte,

skyltdockorna som står i butiken är det ingen som är försiktigt med,

kanske är det så vi har blivit, vi skyndar fram och tar inte riktigt den

hänsyn vi borde göra. Ja ja, jag försöker hålla ihop den här dockan.

Jag lyssnar, fotograferar och tänker: Det är så lätt att samtala, småprata då man

har ett tydligt fokus att samtala, småprata och visa kring. Jag tänker så om det

vi gör i skolan också. Vi har något som vi samlas kring. Det är så det hela tar

sin början. Det som händer därefter har jag inte så stor aning om.

I denna butik flyttades kläder omkring, lyftes skyltdockor fram, och det

möblerades om vilket jag svårligen kunde ha föreställt mig innan

jag ställde min fråga – Får jag fotografera dina skyltdockor?

Butiksinnehavaren förvandlades under denna stund till en verklig människa

med känslor, tankar, funderingar, omvärldsgrubblerier och omtankar.

Jag hade förmånen att dela en stund och fundera över människans inneboende

behov, lust, vilja att få berätta. Omsorgen om vårt fokus – skyltdockans hår – och

klappen på den åldriga skyltdockans kind – syns inte här – men kan förklaras

med empati och inlevelseförmåga!

Anne-Marie

som funderar över småpratet och behovet av att berätta, lyssna och delge