Vad är en elev?

Jag tänker – vad är en elev? Det är en mycket viktig fråga att tänka kring. En elev har varit olika saker genom tiderna. Ibland har man frågat sig om eleven blir lönsam, ibland har man tänkt att det får bli som det blir för skolan är en plats som på något vis passar barnen när alla vuxna springer iväg till sina arbeten och får hjulen att rulla och produktionerna i industrierna att pyttsa ut nya tv-apparater. Ibland har eleven blivit en figur som ska bära uppfostringsidealen in i hemmet. Renlighet var ett sådant, och antirökkampanjer ett annat. Det var stora saker som kunde läras ut till barn som sedan kunde sitta vid köksborden och blänga ilsket på en mamma som tog ett bloss, eller i bondesamhället se till att renligheten blev en dygd. En annan gång i tiden så satt eleven i kyrkbänken och pluggade sin katekes för fulla muggar. Bristande kunskap om katekesen fick långtgående konsekvenser för den unges liv, det blev knappast giftermål om man brast i den läsningen. Skam följde och ställde till det. Som tur var fanns det skogar som skulle huggas ned så att man fick använda sin kraft och ilska på timmerstockar istället. Sen kunde man bygga hus fast man inte kunde läsa.

Idag är en elev ett uppdrag för en hel skolnation. Det ska fostras ordentligt för att nu tycks eleverna komma som en bunt ouppfostrade ungar vilka bär kepsar och har mobiler och uppför sig inte alls som man förväntar sig. Ungar sitter mest framför en dator och ja… vad ska det bli av dem? En elev kan också komma i den sorten som är så skolkunniga att de nervöst biter i de gula skolpennorna för att de jämt känner pressen på sig att prestera mera och bättre. Eleverna ska kunna massa saker också och man kunde nästan önska att de var som tomma blad som man kunde öppna och hälla ned kunskaper i. Det pågående bristsökandet har ett obehagligt sökljus på det som är en aning särt och avigt istället för att tända taklamporna och lysa upp för kunskapen, gemenskapen och hur att omsätta det som finns att lära.

Jag har kommit fram till en sak: En elev är först och främst en människa.

Det här inlägget postades i Lärarens språk, Läraryrket och lärarrollen, Ordförrådet, Pedagogik, Sorg, Värdegrunden, Verkligheten och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.