Skolutveckling?

Det är så många lärare som ruvar på idéer och utvecklingstankar, antar prövande möjligheter, söker kunskap via nätet och får nya infallsvinklar på hur att göra. Det finns så många lärare som vill utveckla men som långsamt nöts ned då intresset för deras lektioner och dess innehåll är så litet. Som en låga som brinner och vars ljus mer besvärar än lyser upp. Det alltför snabba ointresset som visas läraren som har sin lilla idé. De fällande kommentarerna om att ”det låter ju kul men…”

Och så lyser den läraren en stund för sin idé, lyckas med eleverna, kryssar tvärs igenom kursplanerna, hamnar mitt i prick i läroplanen, får eleverna att skolanknyta och …

Läraren får inget gensvar på det som ägt rum, inte en fråga om hur läraren tänkt och gjort, vilka hinder läraren forcerat eller långsamt nött ned, vilka drivkrafter läraren har, vilken ledarförmåga läraren ägt och hur eleverna erövrat det läraren haft till innehåll  och gjort till sitt eget lärande och hur nu det gått till. Inte heller vad det är för innehåll som priset symboliserar.

Att någon snörper på munnen och säger att det där är väl något som läraren gjort för att läraren råkar ha kontakter må vara en sak. Men att tystnaden kring det läraren gör och har genomfört är långt mer allvarligt, kanske det största hindret för den läraren, för den undervisningen, för skolan och för skolutveckling.

Och då en lärare vinner en utmärkelse, må vara vilken som helst, eller att klassen blir nominerad till ett innehållsrikt pris så är medaljens baksida den att ointresset syns bli konserverat där läraren verkar. Energin kvävs hos läraren och ljuset slocknar kring eleverna. Om inte eleverna fanns. Om inte eleverna fanns. Om inte eleverna fanns.

Skolan firar inte sina framgångar.