Back to basic – jag har funderat mycket på skolans inre kärna. Den att utveckla lärandet, ta vara på lärandet, värna nyfikenhet och vara en varm mötesplats för såväl elever som lärare. Jag ritade för länge sedan upp en idé kring några punkter:
- Skolan
- Läraren
- Eleven
- Redskapen
- Tiden
- Styrdokumenten, Skollag och Barnkonvention
SKOLA: Jag tänker mig att skolan i sin helhet diskuterar skola inifrån skolan. Skolfrågorna ska lyftas ur verksamheten, inte ur andras tankar om vad skolan lyckas eller inte lyckas med. Frågor som rör pedagogisk verksamhet ska lyftas fram och diskuteras i skolan. Vi ska samlas kring skolfrågorna. Det måste betyda att de möten som rektor har handlar om denna inre verksamhet, det ska handla om att de möten lärare sitter i ska handla om denna inre verksamhet, och i klassrummet – ska eleven få vara elev, läraren få vara lärare, skola vara skola. Det finns något unikt med skolan. Skolan måste få tala om sig själv. Ordrikt, frågvist och relaterande.
LÄRAREN: Yrket, professionen ska poleras fram. Det måste bli en tydlig kärna kring vad en lärare är för något. På Nya Zeeland där jag utbildade mig förde man mer eller mindre dagligen upp frågan om läraryrket under rektorsledda korta möten. Jag skrev om läraryrket i Kiwimetoden (2006) och beskrev de många undervisningar en lärare kunde ge eleverna. En lärare är ämneskunnig, ämnesorienterad, pedagogiskt och psykologiskt utbildad och en person vars närhet till den växande populationen i en hel nation är stor. Läraren vet massor om hur barn tänker och vad de gör, hur de mår och vad de behöver. Också läraren ska poleras fram. Yrket måste få en inre betydelse också för läraren själv. Det betyder att vi ska gå rakryggade i yrket. Inte böja oss ned och själva anse oss vara på yrkeslivets botten. Tvärtom. Vi ska höja oss över oss själva genom diskussioner och pedagogiska frågor som hämtas ur vår egen skolverksamhet. Vi ska orda om det vi gör, tänka om det vi gör och värna närhet och den kunskap vi har om elever och de växande unga vi möter varje dag. Det är otroligt ansvarsfullt att vara lärare. Och utmanande och mycket, mycket roligt.
ELEVEN: Den resurs vi talar minst om är eleverna. Jag är ganska trött på diskussioner om resurser och pengar. Det gör att allt vi gör ses utifrån en brist. Om vi hade mer pengar skulle vi minsann … och jag vet att vi inte kan vänta på morgondagens rikedomar då vi möter dagens elever. Vi har det vi har. Men den dagliga rätten att utvecklas har eleven. Skolan kan inte längre vara en väntansplats, i väntan på utredningar, i väntan på mer pengar, i väntan på nya matematikböcker. Eleverna har sin dagliga rätt i skolan oavsett vilket material vi har, vilken utredning vi väntar på, vilken framtid som vi tror blir den bästa eller den sämsta. Skolan av idag får inte skymmas. Och därför ska de pedagogiska frågorna också hämtas ur det dagliga, lyftas upp i ljuset av skolans utveckling och eleverna lärande.
Jag har tröttnat på den diskussion som gör eleven till ett objekt, där eleven diskuteras men inte elevens lärande. Eleven är en aktör i sitt eget skolliv och den som vet mest om sitt lärande. Läraren ska och kan påverka eleverna att lära. Jag önskar att eleverna inte längre görs ansvariga för sina misslyckanden utan att lärarkåren gemensamt och yrkeskunnigt bestämmer sig för att förändra och utveckla undervisningarna. Och utvärdera dessa.
Att ställa sig pedagogiska frågor kring hur det är att vara elev i skolan, hur skolanknytningen kan utvecklas och hur skolans personal i sin helhet utvecklar skola och mottagande och ansvar om och för eleven. Det finns en mycket illa använd resurs i skolan och det är eleven. Elevens förmåga att lära med andra elever ska förbättras, samtalen och diskussionerna likaså. Lärandets fokus ska vara delbart med eleverna, inte vara ett objekt för objekten.
REDSKAPEN: Utveckling och lärande handlar också om att få redskap. Redskap i så väl fysisk form som av inre modeller att härma, relatera och innesluta. Datorer borde vara självklara redskap, nätet en gigantisk källa, skolbiblioteken med bibliotekarier tusenfaldiga vägar att förstå världen och människorna i boken, på nätet och i nära relation till en vägvisare – alltså bibliotekarien. Redskapen som är mobil, linjal, sax och penna är lika viktiga. Hur tillåter vi dem? Låser vi in vågar i elevsäkra skåp? Vem är eleven i en sådan verksamhet, en potentiell tjuv? Hur många böcker omsluts eleverna av och med? Och visst går det att räkna med en gammal matematikbok om texterna och talen omsluts av undervisning? En gammal kartbok med länder som Jugoslavien kan vara en källa till diskussioner och bör få vara det? Och källkritiken? Den så viktiga kan i ljuset av två tryckår ge bestående förklaringar till vad ett tryckår betyder för kunskaperna. En gammal sliten overhead kan sprida nytt ljus i klassrummet och vara ett redskap för att förstå hur färg är, former appliceras på väggarna, förstoringar och förminskningar. Alla dessa redskap som också ska användas, utvecklas och förnyas.
TIDEN: Schemaläggning är en organisation av kursplanerna. Det vill jag hävda och därmed betyder det att läraren ska äga kursplanerna. Om läraren fullt ut äger de nationella kursplanerna och vet när eleverna möter dem i undervisningen kan eleverna få möta ämnen i ett övergripande kursplansarbete i klassrummet. Det gör att elevernas lärande här och nu kan få utrymme. Skolan präglas också av alltför mycket tidsbrist. Åter denna bristsyn. Vi saknar tiden. Kanske att vi kan stanna upp och se till det vi gör. Jag brukar lista mina lektioners innehåll för att se vad de verkligen innehöll och det brukar göra mig mäkta förvånad – de innehåller ofta så mycket mer än vad jag själv tror eller i det dolda förväntar mig. Våra egna förväntningar är ofta så höga att vi utifrån dem inte ser hur långt vi går på den vägen – utan riskerar att bli missnöjda då vår egen agenda inte syntes fullt ut genomförd. Jag tror vi binder en rispiska på våra lärarryggar. Piskar fram oss i styrdokumenten och piskar tidspress in i allt som är skolans arbete. Låt oss stanna och möta eleverna runt det ämne vi kan och ska undervisa om. Vara där i det lärande nu som erbjuds oss. Se lärandet och dokumentera det vi ser och upplever i klassrummet. Vi lär oss själva och kommer att bli mer tidsfria. Elevernas deltagande ska vara vår grund i skolan.
I min kommande bok; Nu ler Vygotiski (2011) skriver jag om lärandets nu och pedagogens morgondag, den att se till elevens lärande idag och undervisningens morgondag. Jag tror på det dagliga i skolan, på den kraft som nuet har, och hur den medvetna planen, låt säga läroplanen Lgr 11, ska och kan betyda skillnad för varje elev. Tiden är nu. Tiden är nu! Alltid för eleverna. Och morgondagen syns i undervisningarna. (Mer i min nya bok).
STYRDOKUMENTEN: Oavsett vad vi tycker och tänker så är vi uppdragsstyrda av våra styrdokument, Skollag, Lgr 11, Barnkonvention. Läroplanens inledande kapitel är och beskriver hur vi ska verka, skolan ska vara generös, är en mötesplats och där lärarens uppdrag, rektorns uppdrag och elevens övergripande rätt till att gå i mål med sina innehållsrika skolår – 10 år av skola ska betyda avsevärda skillnader i varje barns liv. De ska verka för en framtid där eleven upplever sig inkluderad i samhället och med egna möjligheter att nå sina egna mål – oavsett vad de kan vara av vidare utveckling i annan skolform.
Lärare och skola, elever och föräldrar har en gemensam diskussion i styrdokumenten. Lärare får mandat att undervisa och kan förklara såväl kursplaner som förhållningssätt. Kursplanerna har ett syfte, ett innehåll och lärarkåren ansvarar för dess genomförande i varje klassrum och med varje elev. Detta torde betyda trygghet också i alla skoldiskussioner. Därför ska lärarna bära med sig sina redskap – Skollag – Läroplan och faktiskt också Barnkonventionens artiklar. Det ger yrket en inramning och ett innehåll. Om detta ska vi samtala, om detta ska vi utveckla, om detta kan vi göra, kring detta är vår aktionsyta. Läroplanerna är något som ska verka för gemenskap inom yrket, ett yrkesspråk och för nationell likvärdighet. Elevens lärande får gärna överskrida läroplanens innehåll – för skolan är en mötesplats – och mötesplats betyder per definition att vi lär oss och påverkas. Lärandet är taklöst. TAKLÖST!
Prisa NYFIKENHETEN!
Kort skulle jag vilja säga något om människans affekter – NYFIKENHET är en grundläggande affekt. Den finns där som ett drivmedel till förändring, för uppmärksamhet, för att lära känna nya människor, nya fenomen, nya platser och den kraften och affekten ska skolan härbärgera!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Jag blir glad av det jag läser! kommer att sparas under ”användbart för skolutveckling”.
Tack Lilian. Låt mig veta hur det blir och verkar. A-M
Aha – en boktitel! Äntligen. Det ska bli spännande att läsa VARFÖR han ler!
Jag sparar inlägget under ”användbart vid lärarutbildning”!
Han ler två gånger. Sen ler jag inifrån boken ungefär 100 gånger. Det är när jag är med eleverna!