Kejsaren är naken – tankar om skolan och skolutvecklingen

Just hemkommen från ett möte med en nyexaminerad lärare. Läraren hade jobbat en tid vid skolan men började ge upp. Det svåraste var detta med allt gnäll och alla negativa möten som inte genererade annat än olust och stal energi från allt. Varför är det så? frågade läraren mig. Varför gnäller alla på bristen av tid, om att de  inte hinner, att ungarna är för jobbiga. Så sa läraren.

Jag tror inte det är så på alla skolor. Men jag tror kanske det förekommer på många. Och jag tror det beror på flera saker. Låt mig pröva några antaganden:

• Vi utgår inte från gemensamma dokument. LpO-94 är inte genomförd. Det betyder att det ständigt äger rum  krockar mellan olika synsätt. Läroplanerna skiljer sig åt och det ordentligt. Läroplaner innebär skilda tankegångar och olika bakomliggande teorier, människo-och kunskapssyn. Jag tror en stor del av skolans problem vilar i en icke genomförd läroplan och kursplan.

• Kopplat till detta har lärare inte heller fullt ut förstått den stora friheten i läro- och kursplanens HUR. Vi har att förvalta uppdraget VAD med syftet VARFÖR och fullt ut befolka det pedagogiska HUR som man hittills överlåtit till professionen. Vi måste förvalta, genomföra, utveckla och tillsammans med såväl elever som andra lärare tillåta oss att pröva hur många olika sätt vi kan bedriva undervisning på.

• Lärares rädsla för att göra fel. Detta är i sig ett strukturfel i hela skolans verksamhet. Vi lever i en rätt-och felkultur som inte är generös med prövandet. Trots att läroplanen frikostigt ger oss utrymmet och visar hur vi kan förhålla oss till elevens lärande: Vill, vågar och kan. Ord som för övrigt är en lärande rättighet för eleven.
  

• Mål-och resultatstyrningen som vi lärare ständigt har att förvalta. Vi vet inte riktigt hur vi ska göra detta. Vi sätter upp mål för eleven och inte för undervisningen. Då eleven blir ansvarig för målen så blir följderna också åtgärdsprogram och problemsökning i och hos eleven. Frågan är hur många åtgärdsprogram som nu utförs och vad de egentligen syftar till. Hur många åtgärdsprogram får uppföljningsåtgärder eller är det vid nästa utvecklingssamtal vi följer upp? Och den viktiga frågan om hur många åtgärdsprogram det kan finnas i varje klass innan undervisningen får ett åtgärdsprogram? Min vision är att vi ständigt möter upp med en mångfald av undervisningar och i olika konstellationer så att elever kan känna sig trygga och utmanade i sin läroprocess.
  

• Exkludering och inkluderingstanken som gör att elever kan exkluderas ur sammanhang tror jag är en mycket farlig väg där vi i andra sammanhang säger att skolan är för alla. De många diagnoserna och med den lätthet vi tar till dem, istället för att titta på hur miljö och lärande innehåll kan skapa förutsättningar för alla barn i skolan.
  

• Faran i att se elever som en summa pengar och att skolan inte kan hantera elever som en skolpeng vilket skolan idag är tvungen att göra. Med varje elev kommer en summa pengar och den summan pengar driver i sin tur skolan.

• Oviljan till förändring. Förändringar sker i varje läroplansskifte. Om vi inte förmår oss att arbeta oss igenom vad läroplanen har för innehåll, varför den har det och hur vi ska förvalta detta uppdrag så kommer inte förändringen till. Jag är ledsen att säga att läroplanskonflikterna på skolorna är dolda och ofta en källa till missförstånd. Förändringarna är samspelande med omvärlden och de utmaningar som väntar våra elever under och efter skoltiden. Det ska vara kreativt och utmanande att gå i skolan.
  

• Generositeten mellan lärare och skolledare. Det är inte längre vi och dom. Utan ett vi. Vi är summan av alla aktörer i skolan, rektor, elever, lärare, fritidspedagoger, ja alla. Vi har ett gemensamt uppdrag och det är stort. Större än vi någonsin kan föreställa oss det. Rektor har ett uppdrag att genomföra skolplan och läroplan och där är vi i en gemensam båt (hur vi nu än ser det). Vi har ett uppdrag att förvalta. Och det ska vi göra med framtidsvisioner. Vi måste göra det. Resten av den pedagogiska världen gör det. Det handlar om ungarnas rätt att få utbildning. Och utbildningens omtanke ska vara skolans uppdrag.
  

• Att vi i det längre perspektivet måste och bör se eleverna som kompetenta och samspelsvilliga med oss alla i skolan. Skolan ska utbilda för ansvar men allt som oftast utbildar vi bort eleverna från detta. Sexåringarna kommer med sina förskolekunskaper och kanske utifrån en mycket pedagogisk verksamhet där alla sinnen utvecklas och där skolan tar emot med en mellanrumshållplats – sexårsverksamheten – som i bästa fall är en underbar tid med stort och generöst pedagogiskt innehåll eller i värsta fall en plats där man skolas till att bli en skolelev (vad nu det är?). Ungar är ständigt lärande. De lär sig i miljöer som hindrar dem. De lär sig i miljöer som utmanar dem.

• Ansvaret måste var och en av oss inom skolan ta. Det står också tydligt i våra styrdokument att ansvaret är vårt gemensamma. Alla har ett personligt ansvar och jag tror på en ansvarsmedvetenhet.  Vi kan alltid tänka i termer av IT TAKES A VILLAGE TO BRING UP A CHILD.
  

• Jag ser också att skolan ska arbeta för den inre kollektiva självförtroendet. Det är en stor uppgift. Lärare måste få känna att de kan och vill och bör få redskap och stöd för sina uppdrag. Vi har inte råd med något annat. Läraren bör också få insikt om sin betydelse för varje elevs förmåga att lära. Och en lärare som lyckas ska få veta det och känna stolthet över att lyckas. Vi måste börja lyfta fram lärande modeller som är positiva. Dessutom bör lärare signalera yrkesstolthet snarare än trötthet inför uppdraget. Lärare är modeller för elever och ska möjliggöra och vara ställföreträdande hopp för framtiden.
  

• Varje dag ska betyda något för varje elev. Skolans uppdrag är att utbilda och utveckla lärandet hos alla elever.
  

• Sen önskar jag att vi undviker att tala negativt om skolan, om tidsbrist, om att inte hinna, om att inte orka, om att inte… vi måste synvända oss gemensamt för att skapa struktur för läraren att våga vara just lärare. Vi målar in oss i ett hörn då vi talar negativt om vårt yrke. Det är dags för kejsarens verkliga kläder. Bort med de gamla och de nya var det inget med. Vi måste klä professionen med färgstarka ord och börja leva och erövra en ny yrkesroll. Den som verkar i framkant. Den som sätter ord på HUR. Den som genomför undervisningar. Den som inkluderar eleverna. Den som visar upp ett innehåll. Den som verkar för ett innehåll. Den som samspelar i och med en verklighet. Den som är och förvaltar sin närhet till eleverna. Och allra helst samspelar med uppdraget att verka för demokratin och barnkonventionen. Barnens rätt att få och ingå i utbildning. Med ett hejdlöst vackert HUR att göra det tillsammans med klasskamrater, lärare och rektorer.
  

Ja, så sade jag. Vi kanske kan börja med att dagligdags lyfta något ur den kursplan vi har. Det är faktiskt en spännande sak att diskutera det VAD och VARFÖR med ett riktigt mångfaldigt HUR. Det är kreativt, utmanande och modigt.

OCH SÅ DET HÄR MED KEJSAREN!

Kejsaren hade kläder och ville ha nya. De nya han fick var det ingen som kunde orda om. Jo, annat än det barn som behövdes för den sanningen: Kejsaren är naken. Det nya i sagan kunde vara att låta kejsaren få sy sina egna kläder.  Han kan utbilda sig till sin egen skräddare och då lovar jag att det inte blir något annat än de kläder som kejsaren förmår att göra. Vem vill bli hans lärare? Nu när vi har chansen?

Vad – kejsaren behöver nya kläder.

Varför – Han är naken!

Hur – Låt oss tänka ut tusen olika sätt. Det är lärarens profession att göra det.

Anne-Marie

Här är ett annat blogginlägg som berör detta ämne såsom jag ser det!