Körling samtalar OM VYGOTSKIJ och PRAKTIKEN med Petri Partanen

Anne-Marie frågar Petri Partanen, psykolog, forskare:

A-M :För mig är Lev Vygotskij en slags samtalspartner. Jag har dagliga samtal med min Vygotskij. Han får mig att förstå såväl den inre dialogen som den yttre dialogen. Jag är, blir och utvecklar medvetenhet. Min profession som lärare och pedagog medvetandegörs i Vygotskijs teorier.

Hur ser ditt samtal ut med Lev Vygotskij och vad gör hans teorier för dig personligen?

PETRI PARTANEN: Mitt samtal med Vygotskij är idag huvudsakligen medierat eller förmedlat, via forskare och praktiker som utvecklat hans tankar i olika riktningar. Hundeide, Feuerstein, Haywood, Wertsch, Sternberg m fl – det finns både pedagogisk och psykologisk forskning och praktik med en klangbotten av Vygotskij. Vygotskijs samlade verk står i hyllan utmärkt indexerade – där kan jag slå upp något begrepp och läsa en liten bit då och då… Till syvende och sist pågår samtalet när jag använder tankegångarna i mitt arbete, när jag föreläser, vägleder, handleder, utbildar, forskar…

A-M: Du har besökt mitt klassrum och deltagit i min undervisning. Det roade mig att ha dig där, jag längtar efter reflektionen jag tillåts göra med dig och din profession. Jag tänker på den reflektion man gör då genom en annan människas närvaro. Vad minns du av mitt klassrumsarbete, min profession och mina elevers aktioner? Hur ser du på professionell utveckling i ett klassrum?

PETRI PARTANEN: Jag var på spaning efter lärande och utveckling, i ditt klassrum. Hur du ”riggade” den yttre strukturen, hur du bemötte eleverna och gjorde dem både trygga och bekväma i situationen men också beredda att utmana sig själv och utmanas av dig som lärare. Du bjöd också in dem att utmana dig och aktiviteterna, ”att lägga sig i”. Du erbjöd dem tydliga verktyg och strukturerade aktiviteter i lärandet. Du riggade det lärande samspelet i lärandemiljön – ”en pedagogs uppgift är att organisera den sociala dimensionen av lärandet” som Lev Vygotskij skulle uttryckt det.

Det pågick lärande samtal i det klassrummet – inte oplanerat och ostrukturerat, utan organiserat och systematiskt, utan att inkräkta på individens frihet och behov. Du laborerade med yttre och inre motivation hos eleverna, och lät vågskålen tippa mot inre motivation. Någon fick ställa sig utanför det de flesta andra sysslade med en stund, för att den var så upptagen av något som var angeläget för denne, det var helt okej. Professionell utveckling i klassrummet är att utrusta sitt tänkande med ett språk och principer och sedan använda dessa…

A-M: Jag läste något som jag ser en stor utvecklingspotential i – Streetsmart but schooldump. Jag reagerade över dessa två ytterligheter. Klart att ungar kan läsa av koder och delta i sammanhang på båda ställen, gatan och skolan, och jag funderar över hur vi kan göra ytterligheterna till mindre svarta och vita. Jag är lite rädd för det där antingen eller.

PETRI PARTANEN; Det där med antingen eller är intressant! Jag har umgåtts mycket med idén om ”bryggan” som aktivitet. Vi psykologer skulle kalla det för ”generalisering”, det handlar dels om att kliva ut utanför skolans ramar och ”brygga” in elevernas vardagserfarenheter in i lärandemiljön och göra pedagogiskt stoff av det. De erfarenheter de har med sig är giltiga och angelägna! Då får man ungar som är ”på”! Jag minns att du lät eleverna lära sig skriva SMS på mobilen. Hur många tecken har man? Hur många ord går in? Vad är rimligt? Hur ska man planera för sin kommunikation? Svenska, matte, engelska, hela läroplanen i en aktivitet om man så vill.

Men ”generalisering” är också att ”brygga ut” – ”Det vi har jobbat med nu ungar – vad har man för nytta av det i vardagen?”  borde samtalas om oftare i skolan. Det är de generaliserande och bryggande frågorna som gör lärandet till ett lärande för livet. Man tar sitt lärande med sig i huvudet och går ut i livet och prövar. Då skapas mening.

A-M: För mig är rummet mycket viktigt. Klassrummet ska vara ett rum för dialog och samtal. Jag konstruerar rum som signalerar detta. Hur är det med klassrummet som du ser det?

PETRI PARTANEN: Det perfekta klassrummet är det som slutar att finnas. Där tid och rum försvinner och eleverna uppslukas av tänkandet och lärandet, blir så engagerade att de inte märker lärandemiljön. Klassrummet eller lärandemiljön ska vara tillgängligt och inkludera alla. Ett klassrum ska ställa frågor till sina elever, vara nyfiken, aktivera. Men också tillåta eleverna att bara vara, när så behövs. I mitt arbete sysslar jag just nu mycket med hur man ”designar en lärandemiljö” eller ”riggar” den…

A-M: Lärarens profession är något jag fokuserar på och vill utveckla. Jag tänker ofta på ansvaret kring lärandet och att förstå sin roll och betydelse för eleven. Jag är rädd att lärare inte ser sin betydelse alla gånger, att de inte inser hur viktiga de är. Hur skulle du vilja stötta lärarna med Vygotskijs teorier:

PETRI PARTANEN: Utmaningen med Vygotskij teorier är att han aldrig hann fram till en enhetlig pedagogik – det finns ingen ”Vygotskijs pedagogik” – vi  måste söka oss fram till en tolkning av teorierna, och med hjälp av duktiga pedagogers, forskares, föräldrars,  barns erfarenheter så kan vi börja ana konturerna och principerna…Ibland söker man som lärare reglerna (”hur gör man”) när lärandet i själva verket kan organiseras på många olika sätt, men med utgångspunkt från ett vägledande ramverk (principer)…

Det finns för mig tre områden/dimensioner/ramverk kring lärandet: kunskaper, förhållningssätt och metodik. Så länge man berör bara en av dessa dimensioner eller har en obalans mellan dem så händer inte ”det”. Kanske skulle man kunna översätta dessa tre till de klassiska: tanke, känsla och handling…Det kan bli för mycket av det ena, det andra eller tredje. För mycket tänkande men ingen känsla eller handling, osv… Över allt detta finns dessutom någonting grundläggande för mig: autenticitet, en genuin känsla av närvaro inför den andre, och viljan att stödja den andre – kopplat till de grundläggande mänskliga värdena och rättigheterna, alla människors lika värde, respekten inför den andre.…När man i sitt arbete är i kontakt med sin autenticitet, kanske man inser den roll man som lärare också spelar inför den andre – eleven…

A-M: För mig är det viktigt att eleverna får visa sina intressen, jag tänker mig en omvänd utvecklingszon, den jag har att göra för att gå in i elevens fokus. Det är lika illa om jag som lärare inte har någon förståelse för elevernas intressen och kunskaper. Jag ser Utvecklingszonen som en mötesplats. Och platserna kan vara många och från olika utgångspunkter. Det viktiga är att jag är där som lärare och ser när den uttrycks av eleven. Ju högre upp i årskurserna och med stor skolkulturhistoria riskerar eleverna att dölja sin vilja. De kan ha lärt sig att inte längre visa sin motivation eller vilja. Vad tänker du om mitt resonemang?

PETRI PARTANEN: Jag kan bara instämma i att elever lär sig att dölja eller förlägga sin motivation och vilja någon annanstans. Skolan handlar liksom inte längre om dem och deras liv utan om vuxnas förväntningar på vad som är angeläget. Inre motivation handlar ju i mångt och mycket om ”bryggan” mellan det som är angeläget och giltigt för individen, och hur det görs angeläget och giltigt i skolans värld. Då uppstår energi, motivation och vilja. Då uppslukas den lärande aktiviteten av engagemang och tid och rum upphör att existera…Läraren modellar och riggar lärandemiljön och visar också ifall elevernas liv, sammanhang, tankar och erfarenheter äger någon giltighet i skolans agenda…

Anne-Marie tackar för Petri Partanens svar och tillåtelsen att publicera dessa här på bloggen!

PETRI PARTANEN och jag är samarbetspartners kring skolutvecklingsfrågor! Denna intervju är en del av den kommunikationen. Petri Partanen har också besökt min undervisning och sett eleverna i aktioner. Petri Partanen och jag har också föreläst tillsammans. Det var mycket givande föreläsningar. Sammanflätandet mellan teori och praktik.

Läs också Körlings intervju med psykolog Leif Strandberg.