Hur är det ställt – lite mer allmänt än specifikt – med barnen i skolan?

I alla rum kan frågan om kursplanens kreativitet ställas!

I dagens DN debatterar Professor Hugo Lagercrantz och Salomon Schulman om barns hälsa. Jag läser noggrant och grubblar vidare. Jag kan inte gå i debatt med diciplinen men jag kan ta en utgångspunkt i min profession och hur jag betraktar den utifrån de frågor debattörerna lyfter fram.

Jag är rädd för den hysteri som det har blivit kring alla diagnoser kring barn. Jag minns inte att vi lärare tittade på barn med dessa felbetraktarögon då jag inträdde i professionen för dryga 13 år sedan. Lärare noterade vilka barn som kunde behöva mer stöd i sin läsinlärning och arbetade vidare med den klass och de elever vi hade. Jag hörde mycket sällan någon tala om diagnoser. Idag hör jag om diagnoserna jämt. Så fort en elev har ett problem så handskas lärare med diagnoserna som stöd och som förklaring. Därmed läggs ett stort ansvar på eleven. Det är en mycket farlig väg att gå. Dessutom är det så att vi lärare på inget sätt är utbildade i att ställa diagnoser. Trots det tror vi oss kunna sätta dem eller plantera in dem som möjliga förklaringar till varför det går som det går för barnet i skolan. Och väl därhemma tror föräldrarna på oss, ja, eller så gör de inte det. Men oron har skolan lyckats förmedla. Och med vilken kunskap och med vilken rätt.

Jag vill istället fokusera på det stora ansvaret vi alla har för barn och unga. Vi måste börja titta på dem med nyfikenhet, öppenhet och försiktighet. Vi måste börja använda dialogen som redskap för lärandet och för möjligheten att utveckla det samspel varje individ behöver för att vara bland människor. Idag gör vi barn till objekt. Vilket skapar oreda för de subjekt barn rättmätigt kräver att få vara.

Skolan har ett stort uppdrag att verka framtidsutsiktande och varje lärare och skolpersonal har till uppgift att vara ställföreträdande hopp om framtid för varje individ. Skolan är en plats för utveckling, inte för stagnation. Det oroar mig att barn mår dåligt i ett land som vårt. Och jag tror på orden som debattörerna säger: Alltfler barn beskriver oro, livsleda, sömnsvårigheter och smärtsymptom. Det sista vet jag inget om. Däremot är jag väl medveten om att barn  känner oro, livsleda och att väldigt många barn har sömnsvårigheter.

Jag vet att vuxna inte hinner vara med barn och inte heller uppfattar barns signaler om samspel. Vuxna ska värdigt kliva in i de relationer som barn inbjuder till och de inviter barn gör till samspel. Många vuxna sviker därmed barnen och ser inte deras behov eller deras samspelande vilja. Bristen på kommunikation, och en sann och ärlig sådan, en autentisk gemenskap där barnet inte sätts i ett ensamt centrum utan i en gemenskap med andra förefaller alltmer sällsynt.

Skolan har ett synnerligen viktigt uppdrag här. Och det är av det mänskliga slaget. Den att tro på barnet, utveckla samspel med varandra, utmana (för just detta är ett hopp och en möjliget), att få uppleva den tilltro som en lärares förmåga att utmana i lärandet och gensvara och delta i den processen. Och barn har rätt att omslutas av vuxna som ser, lyssnar och närvarar.  Lärarrollen tenderar också att anta eller tvingas anta en fostransroll där läraren slutar samspela utan fostrar med ett slags utanförperspektiv.

Varje individ som är vuxen har ett synnerligen stort ansvar om de barn och ungdomar som dagligen finns i skolor och skolverksamheter. Jag är rädd för den utveckling som i alltför hög grad syftar till att särskilja och skapa åtskillnad istället för att i en sann demokratisk anda verka för att vi i skolan lär oss mötas i varandras likheter och olikheter. Att lärare tror på sin profession och är rakryggade vuxna så att vuxenvärlden uppenbarar sig för barn och inte upplevs som undflyende eller dömande utan mer deltagande och framtidsorienterade.

Jag läser också hur debattörerna Hugo Lagercrantz och Salomon Schulman skriver en aning diffust om att barnen ”alltför ofta var de anfäktade av flummigt tänkande om barns frihet och kreativa möjligheter. Vetenskaplig utvärdering saknades.” Jag tänker att barns frihet är kanske för stor för att vara behaglig. Frihet är att ingå i sammanhang som inkluderar och tillåter och som har ramar och tydliga förväntningar på varje individ och utifrån varje individ. Ett verkligt och autentiskt samspel med en annan människa är både frihet och ram. Jag tror att skolan kan vara en sådan plats. Jag vill att den ska vara det.

Oavsett vad forskarna kommer fram till med magnetkameror och specialistkunskaper så är det en fråga för varje skola att handskas med varje elev och med och kring  undervisande innehåll i skolan. Det är uppbyggligt att uppleva sig som lärande. Det är självförtroendestärkande att kunna, behärska och vilja lärande utmaningar.  Vi har ett ansvar om det HUR vi har till uppdrag att utveckla kring kursplanernas VAD och VARFÖR. Skolan är för alla och ska vara det. Så är samhällets syn på demokrati och det är skolans absoluta uppdrag att verka för den.

Debattörerna talar om de så kallade kritiska perioderna av barnens utveckling och jag skulle vilja säga att och verka för omsorgen i det meningsfulla för varje individ. Bristen på det meningsfulla sammanhanget och sin betydelse för sammanhang är kritiskt oavsett ålder. Skolan ska verka för det meningsfulla!

Ibland tror jag vi ordar alldeles för mycket om formerna för skolan och inte om innehållet i skolverksamheterna. Jag tar hellre ett vuxet perspektiv på det hela – hur verkar mina undervisningar så att alla elever upplever innehåll och mening. Jag tror en hel del lösningar finns i en sådan synvända.

Anne-Marie

This entry was posted in Klassrummet, Läraryrket och lärarrollen, Styrdokumenten, Värdegrunden and tagged , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

10 Responses to Hur är det ställt – lite mer allmänt än specifikt – med barnen i skolan?

  1. sspirit says:

    Varje individ lär sig något och hela tiden. Vår skyldighet är att erbjuda och stödja varje individs lärande. Och vi lär oss olika begrepp och på olika sätt. Detta hets efter diagnoser tycker jag är mest en billig utväg för att dölja saknaden av innehåll.

    Ett barn lär sig bättre tillsammans med bara en kompis, ett annat om hoppar på ett ben och lyssnar på musik samtidigt, ett tredje kan skriva, men inte prata, ett till som bara pratar och inte skriver, men ritar och bygger,o.s.v.
    Som pedagog har jag inte så stor njuta, om ingen alls om att sätta en diagnos av dessa barn. Jag behöver bara bemöta dem där de är och tillsammans värna lärandet.

  2. IT-mamman says:

    Det du skriver om att eleverna ska uppleva innehåll och mening – så sant. Det måste de göra. Och gör de det kan de slippa uppleva många av de misslyckanden de gör idag. Att tro på barnen, visa att man gör det, att förvänta sig gott – det gör skillnad. Att vara intresserad av dem, att visa det – det gör skillnad.
    Jag tror iofs på vissa diagnoser. Tror att dyslexi finns. Tror att man kan hitta vägar runt det om man är uppfinningsrik. Inte stämpla utan vilja hitta lösningar.
    Tror på barnet, tror på människan.

  3. Anne-Marie says:

    Och utmana. Genom att visa och modella. Göra Själv. A-M

  4. sspirit says:

    Instämmer.

  5. sspirit says:

    Och göra allt lite mer musikaliskt:
    http://www.youtube.com/watch?v=uj8C43r4zm0

  6. Anne-Marie says:

    Jag tror också att vissa diagnoser finns och det ska absolut sättas, men det är undervisningen som ska samspela med den diagnosen och i främsta led med barnet. Det är det mest värdiga. A-M

  7. Patrik says:

    Hm, diagnoser ja. Har aldrig erfarit att diagnoser bidragit till att skolan lyckas bättre med sitt uppdrag. Har aldrig träffat en elev där diagnosen lyckats definiera honom/henne i utveckling och lärande. Har däremot träffat elever med dyslexidiagnoser så djupt nedstämda att lärandet helt har avstannat. Vem bär skulden för det? Kan vi skylla på diagnosen? Alla bär vi skuld. Så fort vi tar våra första andetag i denna värld blir vi skyldiga att relatera och interagera med varandra, tvingade till att söka gottgörelse och försoning. Varför då försöka skuldsanera skolan från ansvar genom att diagnosticera barnet och samtidigt hoppas på att någon annan ska ta över. Det är det som pågår, varje dag. Vi måste inse att ansvaret och skulden är vår, vi som borde vara vuxna. Hur kan det vara på något annat sätt?
    Avslutningsvis, en liten kommentar till artikeln: Det är ett steg i rätt riktning om barnpsykiatrin professionaliseras. Det är också hoppfullt att artikelförfattarna ifrågasätter medicinering av barn.

  8. Anne-Marie says:

    Patrik, tack för klokt svar. Och sådan tur att barnpsykiatrin tar det professionella ansvaret. Det kan bli en besk medicin att svälja för en del kanhända. A-M

  9. Janis says:

    Jag måste erkänna att jag känner ett motstånd till att veta mer än diagnoser än det jag redan vet – för vad förbättrar det egentligen? Vi är alla olika, med och utan diagnos, och vi lär på olika sätt, med och utan diagnos. Så som lärare behöver jag kunna bemöta alla olikheter oavsett om de kallas diagnos eller personlighet eller motivation eller brist på densamma …
    Och dessutom tycker jag det är tråkigt att elever med diagnos dessutom benämns i negativa ordalag, som problem, när diagnoseleven tvärtom kan vara oerhört kunskapstörstande och inlärande och en stor tillgång i klassrummet.
    Visst, det är viktigt ibland – inte minst för att få rätt till specialpedagogens extra hjälp och extra tid vid proven, och eftersom det krävs en diagnos för att t.ex. få skriva i sin arbetsbok och inte i en separat skrivbok, om man är dyslektiker(då de böckerna får gå i arv i st för att skrivas i och vara elevens egen.)Så är då diagnosen en följd av ekonomiska hänsyn eller pedagogiska? När och varför blev det så viktigt att diagnosticera – för att hjälpa och stödja, eller för att sortera eller spara? När skolans resurser minskat är det då det finns mindre utrymme för olikheter – precis som det i arbetslivet finns mindre utrymme för de som inte högpresterar, när organisationer slimmas och färre ska göra flera personers jobb, och snabbare och effektivare dessutom?
    Samtidigt vittnar många om befrielsen att ha fått en diagnos, att det underlättat.
    Så jag vet varken ut eller in.
    Jag vet inte annat än att jag behöver lära mer om hur att undervisa alla oavsett vilket sätt de är ”olika” på.

  10. Anne-Marie says:

    Janis – det är just din sista mening. Det är den som är viktig. Den att vi ska undervisa alla. Utifrån de förutsättningar och de förkunskaper eleverna har. Det är just det jag vill åt. A-M

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>