Dåden i Norge väcker många tankar hos mig. Jag oroas. Men jag vill också låta mig oroas och jag vill känna. Jag vill inte mota bort känslorna. Men jag måste sortera dem, sätta ord på dem. Göra gemenskap av dem. Jag skriver!
Jag minns Estonia, jag minns Tsunamin, jag minns dessa händelser alldeles för nära. Och det jag tänker på idag är hur media gör, verkar och håller fokus, det sakliga är behövligt, spekulationer inte nödvändiga, orden som gör verkligheten begriplig. Och jag tänker skola. Jag minns skolstarten efter Tsunamin. Hur jag prisade inräknandet. Alla elevers namn på listan och hur de samstämde med verkligheten. Alla elever var där. Jag minns också hur de pustade ut i skolan – äntligen något vanligt – och hur de inte alls ville tala om Tsunamin. Inte genast. Utan under tiden, i efterhand, i egen takt. Och jag som gjort filmen Barns sorg är randig som handlade om att vara där för eleverna, vara nära det som hänt lärde mig också att skolan har en mycket stabil grund att ge eleverna. Och då eleverna samlades framför mig kände jag en inre frid, en lättnad och jag upplevde också hur viktig denna stund var och är. Ingen saknades. Men många saknades därutanför. Eleverna ropade nästan unisont att de ville vila. Inget mer Tsunami sa eleverna. Inte idag. Låt oss bara få vara. Jag lärde mig något om detta. Det finns en egen takt som måste erkännas. Varje elevs egen rytm att ta in verkligheten, fråga om den, göra oväsen av sina känslor. Jag lärde mig också att frågorna kom över mycket lång tid. Jag var öppen för att det kunde vara så. Öppen för att svallvågor av verkligheten behövde egen tid i varje unge. Däremot var allt öppet för samtal och diskussion. Jag fann också att sagorna, berättelserna var sammankittande och läkande. Jag högläste, högläste, högläste. Min röst var trygg, stabil och orden blev våra gemensamma. Jag upplevde skolan som en mötesplats där klockan gick i olika tider. Men det spelade ingen roll.
Huvudsaken var att tiden fanns för alla.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
