När tror vi på barn?

Rätten att få bli trodd på – lyssnad till och få sin berättelse mottagen och besvarad

Jag minns en kväll då jag var på väg hem från någon middag. Jag skulle ta tunnelbanan. Utanför spärrarna satt en kille. Jag reagerade på hans person, han var utan jacka och jag tyckte det såg ut som han grät. Jag gick fram för att undersöka hur det var fatt. Pojken grät. Han var knappt femton. Utan jacka, utan skor, rånad. Han var mycket rädd och med en enda tanke i huvudet – han ville åka hem. Han hade berättat allt för spärrvakten, allt. Gråtande. Men hade fått nej – han fick inte passera utan att betala.

För mig blir detta obegripligt. När ska barn få uppleva att vuxna finns för dem full ut då de har det uppenbarligen svårt. Jag kan aldrig någonsin glömma den där pojken. Jag hjälpte honom självklart men den spegel som jag tvingades titta in i sade mig något om samhället. Vem tror på en ung människa? Varför ska man tro på dom!

Jag minns en händelse som också gjorde mig rädd. En pojke föll ihop utanför ett ställe i staden, han kunde inte resa sig. Han var en aning berusad och glad. Men det var också allt. Han hade bara fallit ihop. Vakterna hade sagt åt honom att inte bära sig åt, och att han skulle resa på sig annars skulle de tillkalla polis. Vilket också blev fallet. Polisen kom och man ville få upp den unge pojken på benen. Det gick inte. Smärtorna tog överhanden. Igen lyssnade riktigt på vad den unge berättade utan agerade utifrån föreställningen om vad unga människor gör och hur de är. Det dröjde innan ambulansen kom och den unge kunde föras till sjukhus. Hans lunga hade kollapsat, punkterats som en ballong vilket kan hända unga växande människor. Väl på sjukhus blev han omhändertagen utifrån sina behov. Men inte innan! När tror vi på unga människor?

Ibland är det också så i skolan. Vi tror inte på barnen. Vi tror dem om andra saker trots att de försöker berätta något för oss. Vi tror dem inte. Det är jag känslig för! För om vi inte visar att vi tror på det barn berättar hur ska de då kunna tro på sig själva och att det som händer dem är pratbart och delbart. Hur kan vi sedan begära tilltro av samma barn? Hur ska de lita på oss vuxna? Varför då?

  • Vem ska lyssna?
  • Varför ska vi lyssna?
  • Varför gör vi inte det?
This entry was posted in Barns rättigheter, Misstagen and tagged , . Bookmark the permalink.

4 Responses to När tror vi på barn?

  1. Mikk says:

    Tack tack tack för dina inlägg, så kloka ord. Delar med mig av din blogg!

  2. Anne-Marie Körling says:

    Fint att du läser här, välkommen!
    Anne-Marie

  3. Anne-Marie Körling says:

    Mikk, det glädjer mig ofantligt. A-M

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>